iloveeverythingaboutyou

Zayn perspektiv:

Jag såg Niall springa till Alice och Harry till Ellinor. Det kändes lite i hjärtat att veta att Emelie inte skulle vara där. Jag gick med huvudet ner. Jag ville inte se dom andra, det kändes för mycket.
"Zayn?" sa Liam.
"Ja?" sa jag och kollade åt sidan där han gick bredvid mig.
"Ska du inte säga hej till Emelie eller?" frågade han.
"Hon kommer inte" sa jag lite ledset och kollade ner i marken igen.
Det kändes lite fel att inte ha berättat för Liam och Louis än men de skulle få veta så fort vi kom hem.
"Nehe, vad gör hon här då?" frågade han och skrattade.
Jag gled med blicken från marken och upp. Hon stod där, och väntade på mig. Hon hade tårar i ögonen, det hade antagligen jag med vid det laget. Jag stannade upp en liten stund. Jag tänkte lite men sen bara jag släppte väska och började springa mot henne. Hon kanske inte ville att jag skulle göra det men det var kanske min sista chans att få en kram. Hon hade nog kommit för att säga hejdå. Jag sprang och tog henne i min famn. Jag krama henne så hårt jag kunde. Jag ville bara att det ögonblicket skulle vara för alltid.

"Snälla lämna mig inte, snälla?" viskade jag i hennes öra.
Jag kände hur min axel blev blöt och Emelie snyftade.
"Du gör det svårare nu" sa hon.
"Snälla, var klar klockan sex ikväll, jag hämtar dig och vi äter middag. Precis som planerat, ge mig en chans att ha dig kvar" sa jag och torkade bort en tår som rann ner för min kind.
"Zayn..." sa hon.
"Snälla jag ger allt i världen!" sa jag och drog henne intill mig igen.
"Okej" sa hon tillslut och jag kände att jag blev lite gladare.
Jag lutade mig tillbaka och kollade in i hennes ögon. Hon log och det fick mig att le också. Ikväll skulle hon förklara varför hon inte ville träffa mig mer och jag skulle försöka få det tvärtom.


Liams perspektiv:

Jag tog upp Zayns väska från marken och vi fortsatte gå mot turturduvorna. Jag kollade mot Louis som skrattade och skakade på huvudet.
"Ska någon ha dricka innan vi åker hem?" frågade jag.
"Ja, köp cola till alla, jag tror inte de andra har tid att prata" sa Louis och skrattade igen.
Jag lämnade min väska hos Louis och gick till en av affärerna som fanns på flygplatsen, jag köpte var sin cola till alla och gick ut igen. Innan jag kom ut stod några fans och ville ha autografer. Jag ställde upp på det men ledde sedan mina steg mot där Louis och de andra var.

På vägen fastnade jag med blicken. Jag såg henne bara i profil men jag var 100% säker på att det var Cat. Då kom jag på att hon hade sagt till Kaira att hon skulle hem till London på fredag. Det var ju idag och vi var i London. Jag stannade och kollade mot henne. Hon skulle ändå inte märka något. Men jag fattade fortfarande inte varför jag kollade på henne. Hon var ju inte min typ av tjej egentligen. Men något med henne var speciellt, det verkade som hon visste att vi var med i One Direction men hon flippade inte ut så fort hon såg oss. Kanske ett fan, eller kanske inte? Men kanske, eller? Mitt onödiga tänkande avbröts.

"LIAM, kommer du?!" skrek Louis en bit bort.
Cat vände sig mot mig och kollade in i mina ögon med ett uttråkat uttryck. Jag rodnade, då log hon. Jag började gå mot de andra med huvudet ner mot marken. Jag var framme vid Louis snabbt.
"Hej Cat!" skrek han och vinkade mot henne.
Hon vinkade osäkert och kollade frågande på oss.
"Känner ni henne?" frågade Niall som kom upp bakom oss med Alice sidan om sig.
"Nja, vi var på ett café och då kunde inte Liam skuta stirra på henne så" sa Louis och skrattade.
Harry och Ellinor kom också nu.
"Fråga efter hennes nummer Liam" sa Harry som hade hört vad Louis sa.
"Nej" sa jag alldeles för snabbt.
"Va inte så mesig" nu var det Zayn som pratade.
Han och Emelie kom mot oss.
"CAT!" skrek Niall.
Hon vände sig om och kollade på oss. Han vinkade med handen för att hon skulle komma. Hon gick osäkert mot oss.
"Sluta snälla" sa jag tyst innan hon var framme vid oss.
"Vad är det?" frågade hon undrande.
"Jo, Liam vill fråga dig något" sa Harry och alla började gå bort från oss och efter några sekunder var det bara hon och jag som stod där.
Jag kände hur nervös jag blev, jag kände ju inte ens henne. Hon var ju en främling.
"Vad ville du?" frågade hon osäkert och log lite.
"Eh asså ingenting, dom bara tror att..." jag slutade prata.
"Varför stirrar du på mig hela tiden?" frågade hon när jag hade tystnat.
"Ehh va?" sa jag för att spela oskyldig.
"Du vet vad jag menar, alltid när jag kollar upp så kollar du på mig, är det något fel med mig eller vad?" frågade hon och jag hörde att hon lät nervös.
"Nej, absolut inte" sa jag snabbt.
"Vad är det då?" frågade hon.
"Jag vet inte" sa jag uppgivet och kollade ner i marken.
"Ville du inte något så måste jag gå nu" sa hon och vände sig om.
"Vänta!" sa jag utan att tänka.
Hon vänd sig mot mig igen och jag kollade in i hennes gröna ögon. Jag var som förtrollad.
"Vad?" sa hon lite irriterat.
"Kan jag.. Få ditt nummer?" sa jag tyst och vände sedan huvudet mot marken ännu en gång.
"Ehh... Visst" sa hon och log lite blygt.
Jag visade det inte så mycket men inom mig var jag så glad att jag skulle kunna hoppa flera hopp. Jag gav henne min mobil och hon la in sitt nummer.
"Vill du ha mitt?" frågade jag.
"Nej, om du vill mig något så ringer du, jag vill inte tränga mig på och störa dig. Du är ju upptagen med ditt liv" sa hon.
"CAT!!" det var någon bakom henne som kallade hennes namn.
Jag vände blicken dit och såg en svart hårig kille stå och le stort.
"Jag måste gå nu Liam, det var trevligt att prata" sa hon och vände sig om.
Hon började springa mot killen och hon hoppade upp i hans famn. De kramade varann länge och hon log stort.
"Jag har saknat dig Cataleya" sa killen.
"Jag har saknat dig med Cley" sa Cat och de försvann ut från entrén.

Jag stod still en stund men till sist gick jag också ut från entrén för att hitta d andra. När jag kom ut stod alla där och pratade med Cat och Cley som han verkade heta. Jag stod en bot bort tills de gick iväg. När jag gick fram till de andra log de mot mig.
"Varför pratade ni med dom?" frågade jag.
"Vi ville ju veta om du frågade eller inte" sa Louis och skrattade.
"De verkar trevliga" la Harry till.
"Hur kunde ni fråga om jag hade frågat efter hennes nummer när hennes kille stod bredvid?" sa jag förvånat.
"Hennes kille? Det var hennes storebror" sa Niall och skrattade.
Jag kollade förvånat på dom, sedan fylldes jag av lättnad.