iloveeverythingaboutyou

Zayns perspektiv:

Jag kände fjärilar i magen fast än det kändes konstigt att hämta Emelie och träffa hennes familj innan vi åkte. Om hon bestämde att vi aldrig skulle träffas igen betydde det att jag inte skulle få träffa någon i hennes familj heller. Jag öppnade dörren till bilen. Det var Louis som körde eftersom jag inte hade något körkort. Han skulle köra oss till resturangen men vi skulle ta taxi hem.
"Hej Louis!" sa Emelie när hon satte sig i baksätet.
"Hej!" sa han glatt och sedan började bilen rulla.

När vi var framme hoppade jag ut först sen kom Emelie. Jag hade hyrt hela resturangen så att vi skulle få vara själv och prata ostört. Hon visste inte om det och skrattade när vi kom in.
"Har du hyrt hela?" skrattade hon fram.
"Ja, vadådå?" sa jag oskyldigt och skrattade med henne.
Vi satte oss vid bordet längst in så att inte paparazzi skulle se oss och ta bilder. Servitrisen kom och vi beställde in mat. Medan servitrisen var borta uppstod en pinsam tystnad mellan oss.
"Så, hut gick turnén?" frågade Emelie tillslut.
"Det gick jättebra, jag visste inte att vi hade så mycket fans som vi egentligen har, det var näst intill sjukt" sa jag och log.
"Det kan jag förstå" sa hon.
"Hur har du haft det då?" frågade jag.
"Jag hat haft det bra, skola och lite så, sen en vecka var vi med familjen hos min faster, jag har många vänner där och vi hade det kul" sa hon.
Vårt samtal avbröts när maten kom in. Det doftade ljuvligt och jag började äta.

Efter en lång stund till kunde jag inte hålla mig längre.
"Varför ville du inte träffa mig mera?" frågade jag.
"Det är inte så lätt att förklara men jag har ändrat mig, jag hat förstått att jag inte kan förlora en vän som dig utan vill ha dig nära hela tiden och kunna prata med dig när jag vill och träffa dig för att göra liknande saker som detta" sa hon och syftade på att äta tillsammans på resturang.
Jag undrade hur hon menade med det, som vänner då eller? Som mer än vänner? Även om jag inte skulle våga fråga så hoppades jag i smyg på att det skulle vara det andra alternativet.
"Det är en lättnad, jag skulle inte kunna klara mig utan dig, vi har kommit så nära nu att det skulle kännas som om man förlorade en del av sitt liv" tog jag i lite mycket nu? Hon kanske tyckte jag smörade och kanske trodde hon att jag sa det för att göra henne glad. Men inom mig var det sanning. Jag kollade på henne och såg att hennes ögon var tårfyllda.
"Vad är det?" sa jag oroligt.
"Det var bara så fint sagt" sa hon och skrattade lite.

Vi satt kvar länge, efterrätten hade vi ätit för över en timme sen och vi hade suttit och snackat sen dess. Vi skrattade mycket och allt kändes så bra. Ända problemet var att hon inte visste. Jag ville att hon skulle få veta men ville inte att vår vänskap skulle spricka om hon inte kände detsamma.
"Ska vi åka hem?" frågade jag henne.
"Även om jag skulle kunna sitta här med dig hela natten så är jag ganska trött, så ja, vi åker hem" sa hon och log.
Vi gick ut till gatan och ställde oss för att vänta på taxin som jag hade beställt. Kamerabilxtar kom mot mitt huvud och jag såg att Emelie kollade förvirrat på mig.
"Zayn, är detta framtidens Mrs. Malik?" frågade en av paparazzin.
"Är ni på dejt? Är ni ett par?" frågade en annan.
"Vi är bara vänner, vi gick ut och åt eftersom vi hade mycket att prata om.. Har nu aldrig haft bästa vänner?" frågade jag dom och man såg på deras ansiktsuttryck att de skämdes.

När taxin kom hoppade vi in och jag sa Emelies adress till chauffören. Hon satt bredvid mig och hennes hand var så nära att jag bara hade kunnat ta den utan att behöva sträcka mig. Skulle jag berätta det ikväll eller skulle jag avvakta? Jag ville först se om det fanns några tecken på om hon gillade mig på samma sätt som jag gillade henne. Taxin stannade utanför hennes hus och hon vände sig mot mig.
"Tack för en trevlig kväll" sa hon och kramade mig.
"Tack själv" sa jag och log.
Hon hoppade ur bilen och gick upp mot sin dörr och taxibilen började rulla.


Emelies perspektiv:

Jag stängde dörren efter mig och tog av mig skorna. Jag hörde ljud från vardagsrummet och gick dit för att se vem som var där. Som vanligt var det pappa som hade somnat framför TVn. Jag skrattade för mig själv och stängde TVn. Jag skulle precis väcka pappa när lätta knackningar hördes från hallen. Jag gick dit och öppnade dörren.
"Hej" sa Zayn som var andfådd.
"Hej?" sa jag förvirrat och skrattade.
"Okej.. Ehh.." fortsatte han.
"Varför är du här och varför är du andfådd?" frågade jag.
"Jag sprang eftersom taxin inte hade tid att köra tillbaka mig" sa han och nu var hans andning ganska normal igen.
"och angående varför jag kom tillbaka" sa han och ställde sig bara några centimeter ifrån mig. Jag kände hur mitt hjärta slog snabbare. Varför stod han så nära?
"Detta är kanske en risk jag tar men jag kan inte hålla tillbaka mina känslor mycket längre" sa han och kom ännu närmare.
Fjärilarna i min mage blev som galna och flög runt som aldrig förr. Zayn lutade sig fram den sista biten innan våra läppar möttes. Hände detta verkligen på riktigt eller var det en av mina dumma drömmar? Kände han verkligen samma som jag gjorde? Han lutade sig bakåt och kollade ini mina ögon. Han väntade på en reaktion men det ända jag kunde göra var att le. Någon bakom oss jublade tyst och klappade lätt med händerna. Jag vände mig bakåt och såg att pappa stod där.
"Äntligen!" sa han och skrattade.
"Pappa!?" sa jag lite irriterat men skrattade ändå.
"Förlåt, jag ska gå, och du Zayn, ta väl hand om min lilla flicka nu" sa han halvvägs upp för trappan.
"Det kommer jag alltid att vara" sa han igen och log.
När pappa försvann upp för trappan drog Zayn in mig i en varm kram.
"Jag har insett det länge men har inte vågat säga något, du är allt jag någonsin velat ha" viskade han i mitt öra.
"Jag kan bara säga det samma" sa jag och hans läppar letade efter mina igen.