iloveeverythingaboutyou

Vi hörde att de kom ännu närmare och vi förstod då att de skulle hinna ifatt oss. Jag kände något runt mina ben och jag föll mot marken. Det ända jag kynne känna var smärta. Jag kollade upp mot tjejerna som kollade skräckslaget på mig innan de vände sig om och började springa i motsatt riktning. Jag kollade bredvid mig och såg att Ellinor låg på marken. Jag kände paniken inom mig.
"Ellinor" skrek jag och försökte ställa mig upp men det funkade inte på grund av smärtan i foten.
Jag kröp mot henne och skakade henne. Hon vaknade till och jag såg att hon hade ett hack i pannan.
"Ellinor! Hur mår du? Du har ett hack i pannan och blöder, snälla prata med mig!" skrek jag fast än hon var bara en liten bit ifrån mig.
"Det gör ont" sa hon och tog upp sin hand mot pannan.
Blodet rann och paniken steg.
"Hur gick det med dig?" sa hon och kollade oroligt på mig.
"Jag kan inte gå, har så ont i benet" sa jag och såg att hon nu hade börjat gråta.
Jag tog upp min mobil ur fickan och letade fram Nialls nummer. Signalerna gick fram.

"Hej älskling, var blir ni av?" frågade han.
"Niall, ni måste komma, vi blev överfallna och jag kan inte gå. Ellinor har fått ett hack i pannan och blöder jättemycket" sa jag.
"Var är ni?" frågade han oroligt.
"Parken! Kom snabbt" sa jag och la på.
Jag kollade oroligt på Ellinor som fortfarande satt och grät. Jag tog av mig jackan och rev sönder min tröja. Jag satte tygbiten mot hacket och tryckte mot.
"Aj!" skrek hon.
"Förlåt men vi måste stoppa blodet" sa jag och hon nickade.


Nialls perspektiv:

"Harry, skynda vi måste sticka!" skrek jag in mot vardagsrummet.
"Men jag har ju nyss satt mig!" sa han irriterat.
"Tjejerna har blivit överfallna" sa jag och så tog det inte många sekunder innan han stod i hallen bredvid mig.
"Vad säger du? Var är dom? Hur allvarligt är det?" sa han och jag hörde hur de andra kom in mot hallen.
"Jag vet inte, bara skynda dig!" sa jag och han tog på sig skor.
Vi gick ut till bilen i bara T-skirtar och Harry började köra.
"Var?" sa han.
"Parken" svarade jag och vi var i nästa stund framme.
Jag och Harry hoppade ut ur bilen och började kolla efter dom.
"Alice!" skrek jag.
"Här!" hörde jag henne skrika lite längre bort.
Jag sprang i samma riktning som jag hörde hennes röst och där var dom. Alice satt på marken och grät.
"Skynda! Hon har svimmat!" skrek hon och vi såg Ellinor ligga bredvid henne.
Harry skyndade sig fram till henne och började samtidigt gråta.
"Varför ska allt hända oss!!!" skrek han.
Harry skakade Ellinor och hon vaknade till. Han tog upp henne och började bära henne bort mot bilen. Jag kollade mot Alice som försökte ställa sig upp. Jag gick fram till henne och bar upp henne. Jag sprang med Alice i min famn till bilen. Jag var så orolig. Jag kände att mina tårar också började komma och Harry satte foten på gasen för att köra till sjukhuset.
"Vet ni vem det var?" frågade jag Alice som satt och grät i baksätet.
"Nej, det ända dom sa var att jag skulle lämna dig ifred och så började dom springa efter oss" sa hon.
Menade hon allvar? Så allt detta var mitt fel. Skuldkänslorna sköljde över mig. Jag hade orsakat så att min älskade flickvän och min bästa kompis flickvän blev överfallna. Vad skulle jag göra? Jag började gråta mer nu. Allt jag kände var tomhet. Mitt fel. Mitt fel. Mitt fel. Orden erlade i min hjärna och i nästa stund svängde vi in på sjukhusets parkering. Harry bar Ellinor mot akutens entré. Jag kollade på Alice som försökte stödja på sitt ben men det gick inte. Jag tog henne ännu en gång i min famn och hon bara log mot mig. Tänk att jag hade gjort så att denna underbara människa hade blivit överfallen. Överfallen av en av våra fans. Eller nej, det var inga fans. Bara idioter! När vi kom in genom entrédörren såg vi att en läkare la Ellinor på en säng och körde iväg med henne. Jag kollade mot Harry som följde läkarna med blicken. Hans ögon var röda så mycket han grät. Jag satte ner Alice på en stol och gick fram och la en hand på hans axel. Han vände sig om och jag gav honom en kram. Han grät mot min axel och jag började också gråta igen. Nu skulle Alice lämna mig. Jag skulle förstå om hon gjorde det för allt var mitt fel.