Chapter 68 - The story
"Det är bra, hur är det själv?" sa jag och log.
"Bra med mig med" hon tog en klunk av sin latta och ställde sedan ner den på bordet igen.
"Så, hur är det att vara världskänd?" frågade hon och gjorde en rörelse med händerna.
"Rätt så bra" sa jag och skrattade lite.
"Vad brukar du göra på din fritid då?" frågade jag sedan.
"Mest vara med kompisar och lyssna på musik" sa hon och log.
"Berätta mer om din kompis som dog, asså bara om du vill du behöver ju inte men..." jag slutade prata, klart hon inte vill prata om det.
"Jag känner dig inte så bra men du verkar snäll så... Hon hette Hanna. Vi var bästa vänner hela livet, våra föräldrar kände varann och så var vi grannar. En dag när vi hade varit på konsert så gick vi över gatan. En bil kom mot oss och vi hann nästan inte blinka innan allt blev svart. Jag kommer ihåg att jag vaknade i ett ljust rum och förstod inte var jag var..." hon pausade och jag såg en tår rinna ner för hennes kind.
Hon torkade snabbt bort den med handen och tog ännu en klunk av sin latte.
"När sköterskan kom in sa hon att mina föräldrar precis hade åkt. Jag fick reda på att jag hade legat där i 3 dagar. Jag frågade henne om jag kunde få träffa Hanna men så berättade hon att hon, min bästa vän, min syster, mitt allt, hade dött. Allt rasade för mig och jag ville också dö" hon torkade bort tårarna som kommit under tiden hon pratade.
Allt jag ville nu var att krama henne. Jag kände henne inte så bra men jag ville vara säga att allt skulle bli bra.
"Vill du berätta om pennan?" frågade jag och log lite osäkert mot henne.
"Ja, vi köpte dom när vi var i Spanien på semester. Vi köpte vars en. Jag köpte den jag tyckte mest om och Hanna den hon gillade. När vi hade köpt dom så bytte vi. Det skulle vara en kul grej men slutade med att vi bar med pennorna vart vi än gick" sa hon och kollade med tom blick framför sig.
"Varför ska allt hända de oskyldiga människorna" sa jag och sökte hennes blick.
"Ja jag säger detsamma" sa hon och log mot mig.
Hon tog upp sin latte igen och ställde ner den när den var tom.
"Jag måste tyvärr gå nu" sa hon och ställde sig.
"Jag ska också gå" sa jag och gjorde detsamma.
Vi gick ut från starbucks.
"Ha det så bra och tack för sällskapet" sa hon.
"Detsamma" sa jag och sträckte mig efter en kram.
Hon kollade osäkert på mig men kramade mig tillbaka.
"Hej då" sa hon och gick åt andra hållet.
"Hej då" sa jag och vinkade mot henne.
Vad gör jag? Varför frågade jag inte efter hennes nummer? Hon verkade vara en riktigt snäll person och hon hade ju faktiskt lättat sitt hjärta för mig.
Utan att tänka började jag springa efter henne.
"Emelie?" skrek jag och hon vände sig om och kollade frågande på mig.
"Ja?" sa hon och stannade.
"Skulle jag kunna få ditt nummer?" sa jag och hon kollade ännu en fång osäkert på mig.
"Det kan du väl" sa hon och tog min mobil från min hand.
Hon skrev in sitt nummer och gav tillbaka mobilen till mig. Jag ringde upp hennes mobil direkt.
"Nu har du mitt" sa jag och log.
"Detta kommer verka jättekonstigt men jag har inte lyssnat på er musik så mycket och vet bara hur ni ser ut.. Så vad heter du?" sa hon och rodnade.
"Zayn" sa jag och hon log.
"Tack" hon vände sig om och började gå igen.
Louis perspektiv:
När jag vaknade gick jag ner för trappan. Jag kollade in mot soffan för att se om Zayn låg där eftersom han inte låg i rummet. Där var ingen. Jag gick upp för trappan igen och kollade fall han var i Liams rum men det fanns ingen där heller. Jag gick in till Harry och Ellinor men ingen Zayn där heller. Till sist gick jag in i mitt eget rum dör Niall och Alice låg men han var inte där heller. Jag gick till köket och tog upp min mobil. Jag bläddrade fram Zayns nummer och ringde.
"Hallå?" sa Zayn i andra änden.
"Hey, var är du?" frågade jag.
"Jag är innanför dörren om 5 sekunder" sa han och dörren i hallen öppnades.
"Hej" sa han med ett stort leende.
"Hej" sa jag och gick mot honom.
Han hade en kass i ena handen.
"Jag var och fikade, där fanns inget bröd så jag köpte med mig till er" sa han och jag tog kassen ifrån honom.
"Aha okej, mycket fans?" frågade jag.
"Sådär, jag hade luvan uppe så det hjälpte väl lite" sa han och log.
"Okej" sa jag samtidigt som vi gick ut i köket.
"Jag träffade Emelie" sa han.
"Vem?" sa jag och tänkte efter.
"Hon med pennan" svarade han och log.
"Jaha, trevligt" sa jag.
"Ja, verkligen" sa han och verkade vara världen gladaste person.
