Chapter 73 - Call him, now!
Hon lät lite osäker på vad hon skulle säga.
"Det är komplicerat" sa hon tillslut.
"Ditt ex?" sa jag en aning avundsjukt.
"Nej nej nej!" nästan skrek hon.
Jag kollade förvånat på henne även om hon inte skulle se något på grund av det var mörkt.
"Inte den sortens komplicerat" sa hon.
"Vadådå?" sa jag och var inte avundsjuk längre utan förvirrad.
"Asså han är... Vänta få se nu... Min pappas gamla vän hade en son som bodde hos honom en gång i månaden på grund av att hans föräldrar var skilda... Vi var bästa vänner, vi lekte alltid roliga lekar och var ute på äventyr med våra pappor... Men hans pappa dog i en motorcykelolycka" hon tog en lite paus och jag la min arm runt hennes axlar.
"När han dog hade jag och min pappa inget gemensamt längre, pappa blev så knäckt av att Tony dog och brydde sig varken om mig eller mamma på flera månader, när han kom tillbaka till verkligheten eller vad man ska säga så hade vi inget att prata om längre, inget att se fram emot, allt blev fel och vi slutade nästan helt att prata mes varann... Jag hoppas du förstår att jag blir glad av att han skrev till mig, vi har inte setts sen dess" jag hörde att hon hade börjat gråta lite.
Jag la mig närmare henne och var tyst. Allt som hördes var hennes låga snyftningar som sedan övergick till lugna andetag.
"Jag tycker du ska söka upp honom och prata med honom" sa jag och menade det verkligen.
Jag litade på henne och visste att hon inte skulle svika mig.
"Men... Jag gör allt för att du inte ska bli avundsjuk så jag kan klara mig utan honom för din skull" sa hon.
"Nej, jag är bara lycklig om du följer ditt hjärta och jag vet att du vill detta" sa jag och kysste henne på pannan.
"Jag älskar dig" sa hon och kramade mig hårt.
"Jag älskar dig, sov nu så får vi söka imorn" sa jag och blundade.
"God natt" sa hon.
Alice perspektiv:
Jag vaknade av att det knackade på dörren. Jag vred mig. Jag orkade inte gå upp.
"Inte inu mamma" sa Niall som låg bredvid mig.
Jag skrattade till och steg upp. Jag öppnade dörren.
"Hey, snyggt hår" sa Louis med ett leende.
Jag log tillbaka och gick in i rummet igen. Jag kollade mig snabbt i spegeln. Mitt hår såg ut som ett fågelbo. Jag gick in i badrummet för att fixa till det lite. Vi hade inget med oss så vi gick ner till lobbyn. Harry, Ellinor och Liam stod redan där.
"Var är nu Zayn?" frågade Louis en aning irriterat.
"Han är bara och handlar dricka" sa Liam.
Efter någon minut kom Zayn tillbaka. Vi gick till bilen, denna gången var det Zayn och Harry som satt i bagageutrymmet.
"Alice, vad heter Daniel i efternamn?" frågade Niall plötsligt.
Just ja, vi hade pratat om det inatt.
"Nordgren" sa jag.
"Aha var kommer han ifrån?" frågade han förvånat.
"Hans mamma kommer ifrån Sverige" sa jag.
"Tror du han bor där då?" frågade han.
Han satt med sin mobil så jag antog att han var inne på någon sida för att hitta honom.
"Vet inte, antagligen" sa jag.
"Är det han?" frågade han och höll mobilen framför mig.
Jag såg en bild på en kille med blonderat hår och bruna ögon.
"Nej" sa jag direkt.
Han tog tillbaka mobilen i sina händer och knappade lite på den.
"Han?" han sträckte fram mobilen mot mig igen.
Jag såg hans grön/blåa ögon. Hans bruna hår, han var sig lik. Min Daniel, det var så jag kallade honom. Han kallade mig för sin Alice. Vi var så säkra på att aldrig hitta kärleken så vi gifte oss, vi var ju bara sex år men ändå. Vi var bästa vänner, jag saknade honom, han var ju bäst, bäst på allt. Jag och Daniel var bäst tillsammans. Inte på ett kärleksfullt sätt utan på ett kompis sätt.
"Det är han" sa jag och kollade på Niall med öppen mun.
"Hans nummer finns med!" nästan skrek han.
"Ring nu!" sa han och gav mobilen till mig.
Jag kände hur nervositeten steg, det var så länge sen, han hade säkert förändras även om jag visste att jag inte hade gjort det. Inte i sättet iallafall.
