iloveeverythingaboutyou

Jag ställde mig en bit bort och lät Summer ha all uppmärksamhet. Ray hade gått för att säga adjö till Sara så jag stod ensam i ena hörnet. Jag kände hur min mobil började vibrera och jag hoppades på att det skulle vara Ray. Jag tog upp mobilen från fickan och till min förvåning så var det ett nummer jag inte kände igen. Från ett annat land.
"Ehm, hallå?" svarade jag osäkert.
"Hej är detta Diana?" frågade en bekant röst men jag kunde inte sätta fingret på vem det var.
"Ja, vem är det jag pratar med?" frågade jag.
"Det är Julie" sa hon.
Såklart att det var, Julie, Patricks storasyster. Hon och jag kom rätt så bra överens när jag var tillsammans med Patrick.
"Heeej Julie, så kul att prata med dig" sa jag glatt.
"Det kommer inte vara lika kul om en stund" sa hon och jag hörde att hennes röst bröts.
"Julie, vad har hänt?" frågade jag oroligt.
"Patrick" sa hon och snyftade.
"Vad är det med Patrick?" sa jag och kände hur mina tårar började komma även om jag inte visste vad som hade hänt.
"Han är död, han blev påkörd av en lastbil, det hände förra veckan, han har legat på sjukhus ända sedan dess, han sa att om han dog ville han att du skulle veta och att han ville att du skulle ha det bra" sa hon snabbt och började sedan gråta hysteriskt.
Jag kände hur den första tåren rullade ner från kinden. Detta var inte sant. Det fick inte vara sant.
"Jag kan inte prata mer nu, jag ville bara att du skulle veta" sa Julie snabbt innan det klickade till och hon var borta.
Jag stod kvar på stället. Chockad. Patrick, borta, föralltid. Det gick inte in i mitt huvud förren efter en stund. Jag kollade mot Summer som såg så glad ut. Jag ville inte förstöra för henne, allt jag ville var att skrika. Jag kände hur tårarna kom fler och fler. Jag tänkte ut hur jag skulle ta mig ifrån rummet utan att få uppmärksamheten. Jag gick sakta mot dörren och vände mig om en sista gång innan jag öppnade den. Alla hade ögonen på Summer utom Zayn. Han kollade rakt in i mina tårfyllda ögon. Jag började springa ifrån rummet. Jag sprang allt vad jag kunde, ut genom bakdörren och vidare in i den lilla parken som låg bara en liten bit bort. Jag satte mig på en bänk med händerna för ögonen.

Jag kände en lite kalla luften slå mot mig. Jag ville hem, hem och gråta, jag ville inte sitta här alldeles ensam, jag ville ha min kudde som jag kunde gråta i. Jag tog ett djupt andetag innan jag fyllde lungorna och skrek allt vad jag kunde. Jag brydde mig inte om folk trodde jag var dum i huvudet. Det ända bra med att sitta här var att det inte var några främlingar som var där nu. Inte såhär sent på kvällen eller rättare sagt natten. Jag tror klockan var lite över tolv.
"Diana?" hörde jag en tyst röst lite längre bort.
Jag ville inte kolla vem det var. Jag orkade inte prata med någon nu. Även om jag inte var ihop med Patrick så hade jag varit det och vi skildes åt som vänner. Han var underbar, jag kunde inte fatta att han var borta. Vi hade inte pratat under hela tiden han var i Tyskland, jag tror det var tur, annars skulle detta varit svårare än vad det redan var. Jag kände att någon satte sig bredvid mig. Jag kollade fortfarande inte upp. Jag var inte rädd att det skulle vara en främling för då skulle han inte vetat mitt namn. Jag visste vem det var, jag hörde det på hans röst. Men jag ville fortfarande inte kolla på honom. Han la sin jacka över mina bara armar. Den var varm, varm eftersom han precis hade haft den på sig och haft det hela kvällen. Jag torkade mina ögon men det kom bara nya tårar.
"Prata när du känner för det, om du inte vill prata med mig förstår jag det, men som vi sa i veckan så kan det vara skönt att prata med någon man inte känner sådär jättebra" sa Zayn med lugn röst.
Han hade rätt det var bättre att prata med dom man inte kände så bra. Han visste ingenting om mig och när när man berättade så visste man att han lyssnade. Han ville lyssna, han sa inte bara det, han kom ofta fram till bra lösningar. Men vad skulle han göra åt detta? Detta hade ingen lösning.
"Det är svårt att prata om det" snyftade jag fram.
"Jag förstår, det samtalet gick från glatt till ledset på bara någon sekund" sa han mjukt och la ena armen om mig för att värma mig mer.
Hur visste han det? Hade han kollat på mig? Varför isåfall? Varför var han så snäll mot mig egentligen?
"Sa du något till dom andra?" frågade jag och torkade ännu en gång bort tårar från ögonen.
"Nej, jag såg på dig att du inte ville att någon skulle veta" sa han.
"Tack" sa jag och lyfte för första gången blicken och mötte hans glänsande bruna ögon.
"Ingen orsak, vill du lätta på hjärtat?" frågade han.
Jag nickade men det tog en stund innan jag kunde hitta orden. Orden jag egentligen inte ville tro på.
"Mitt ex Partick, jag fick ett samtal från hans syster som sa att han hade gått bort" sa jag och tårar började ännu en gång rinna.
"Var det nyligen?" frågade han med mjuk röst som fick mig att bli lugn.
"Ja, han bodde i Tyskland, det var därför vi gjorde slut, han flyttade dit med sin familj, vi var vänner när han åkte" sa jag och torkade mina ögon.
"Jag förstår som smärta" sa han och kollade in i mina ögon.
"Tack för att du pratar med mig, det känns skönt med någon som lyssnar" sa jag och log lite mot honom.
"En enkel fråga bara" sa han allvarligt.
"Ja?" sa jag frågande.
"Kan du dra in armarna i jackärmarna så att du inte blir förkyld?" sa han.
Hur gulligt lät inte det då. Trots allt fick jag fram ett litet skratt innan jag gjorde som han sa till mig.
"Tack, tror du att du är redo att gå tillbaka eller du vill sitta här lite till?" frågade han.
"Vi kan gå tillbaka, de undrar säkert vart vi är" sa jag och log.
"Bra idé" sa han innan han reste sig upp och sträckte sin hand mot mig för att hjälpa mig på benen.
Jag tog hans hand men släppte så fort jag stod upp.
"Tänk så blir du sjuk nu, jag har ju din jacka" sa jag och började dra av mig hans jacka.
"Nej, hellre att jag blir sjuk än du" sa han och log ett bländande leende.

När vi kom tillbaka till lokalen gick vi snabbt in och vidare till det lilla rummet. När vi öppnade dörren kollade alla på oss.
"Vart har ni varit? Vi har ringt till er" sa Louis oroligt.
"Ehm, jag var var bara ute och rökte, Diana stod ute och tog lite luft sen stod vi och pratade" sa Zayn och jag kunde köpt den lögnen om jag inte visste sanningen.
Jag log ett fejkat leende. De verkade gå på det och fortsatte prata. Ray som hade kommit tillbaka kollade oroligt på mig. Jag log ännu en gång och det verkade övertyga honom.
"Summer, vi måste åka hem nu" sa jag.
"Men.." började hon och jag suckade.
"Snälla bara kom" sa jag och kämpade för att hålla tårarna tillbaka igen.
"Okej" sa hon och reste sig upp.
Killarna ställde sig också upp och gav henne varsin kram. Sedan kom de fram till mig. Först Louis, sen Harry, sen Liam, Niall, Ray och till sist Zayn. Han slog armarna om mig. Jag placerade mina armar på hans rygg och gav honom en extra stor kram som ett tack. När vi släppte kramen började jag dra av mig jackan men han stannade mig.
"Du kommer väl ändå när Ray ska repa, behåll den tills dess" sa han och log.
"Tack" sa jag och log tillbaka.
Han gav mig em lapp.
"Ring mig om du behöver prata" sa han och jag såg att det stod ett nummer på lappen.
Jag log ännu en gång innan jag och Summer gick ut genom dörren.
"Du fick Zayns jacka, OMG!!!" nästan skrek hon.
"Jag fick låna den" sa jag och gav henne en ond blick.
Jag gillade inte att hon inte behandlade dom som vanliga människor.
"Detta var den bästa dagen i mitt liv!" sa hon sedan och gav mig en kram.
"Tack" sa hon.
"Tacka inte mig, tacka Ray" sa jag bara och hoppade in i taxibilen som jag beställt.