Chapter 77 - At the airport!!
Alice perspektiv:
Taxibilen stannade utanför flygplatsen. Jag kollade snabbt på klockan, 16.54. Jag betalade och hoppade ut. Daniels flyg skulle landa om 6 minuter. Jag var rätt så nervös. Tänk så var han inte sig lik i sättet. Han kanske var helt annorlunda nu. Det hade ju gått ett antal år sen vi sågs sist. Jag hatade att vi inte höll kontakten, då skulle inte detta varit svårt.
Jag gick in om starbucks som låg på flygplatsen och köpte en vanilla latte. Jag gick till den gate han skulle komma ut och ställde mig väntade. Jag drack av mitt kaffe. Jag blev helt varm i kroppen, det var länge sen jag drack en latte. Efter jag hade stått där i några minuter började det strömma ut folk. Jag kollade förvirrat omkring för att hitta Daniel. Jag såg inte honom någonstans. Jag ställde mig lite längre åt sidan och tänkte vänta tills det lugnade sig. När det sista folket kom såg jag en lagom lång kille med brunt hår. Nu var jag mer nervös än innan. Han vände huvudet mot mig och mötte min blick. Jag kollade in i hans blå/gröna ögon. Ett leende spred sig på mina läppar och på hans också. Han gick med snabba steg mot mig. Han sa inget utan bara släppte sina väskor och drog in mig i en stor varm kram. När an kramade mig kändes det som om han aldrig hade lämnat utan känslan var som om vi stod här, på samma ställe vi stod på när han skulle åka hem till Sverige för 10 år sedan.
"Det är verkligen du" sa han med tårar i ögonen.
"Ja, och det är verkligen du" sa jag och skrattade lite.
"Tänk att det har gått 10 år" sa han och kollade på mig från topp till tå.
Jag gjorde detsamma på honom. Han såg faktiskt helt okej ut.
"Rätt så sjukt" sa jag.
"Ska vi åka hem till mitt hus eller?" sa han och log.
"Ja är det långt eller?" frågade jag och skrattade till.
"Nej, vi kan ta taxi det tar inte lång tid" sa han.
Vi haffade en taxi när vi kom ut. Han sa adressen till chauffören och bilen började rulla.
"Så hur går det med kärleken då?" frågade han och skrattade.
"Helt okej, själv?" sa jag skämtsamt.
"Åt helvete" sa han och fortsatte skratta.
"Har du kille då?" frågade han sen.
"Japp" sa jag och tänkte på hur fantastiskt jag hade det.
"Vad heter han?" frågade han.
"Niall" sa jag och log.
"Niall? Vad mer? Jag kanske känner honom" sa han och kollade nyfiket på mig.
"Niall Horan" sa jag.
Hans ögon blev större. Han öppnade sin mun lite men stängde den igen.
"Niall Horan från One Direction?" sa han förvånat.
"Ja han ja" sa jag och skrattade åt hans reaktion.
"Det är rätt coolt" sa han och kollade ut genom fönstret.
"Så du känner till dom?" frågade jag.
"Menar du, jag lyssnar på dom jämt, man vågar ju inte säga det till någon för då tror dom att man är gay men dom är sjukt bra" sa han och fick mig att le.
Taxin stannade utanför ett stort vitt hus. Vi hoppade ur taxin. Vi gick upp för infarten och mot dörren. Han öppnade. Jag kollade in och såg hur stort det var. Jag stod med öppen mun och Daniel bara skrattade.
"Ska vi äta någon nu eller vi ska vänta?" sa han och tog av sig sin jacka.
"Niall vill träffa dig så vi kan väl vänta tills dess? Han kan nog köpa med mat" sa jag och log tillbaka.
"Ska Niall komma hit? Hem till mig? Är du seriös?" sa han och hoppade runt.
Han sa det med tjejröst så jag förstod att han skämtade.
"Haha, jag kan ringa honom nu, vilken tid?" frågade jag och tog upp min mobil från fickan.
"2 timmar?" sa han frågande.
"Det blir perfekt" sa jag och slog Nialls nummer.
