iloveeverythingaboutyou

Alice perspektiv:

Jag tog på mig mina örhängen. Det var äntligen onsdag och jag skulle möta Daniel om 20 minuter. Mamma och pappa var inte hemma så jag spelade musik på högsta volym. Jag dansade runt och sjöng med. Min röda klänning hoppade upp och ner i takt med musiken.
"You need me man, I don't need you" sjöng jag med i Ed Sheerans låt.
Jag hoppade fram till spegeln och tog upp mascaran som låg på bordet sidan om mig. Det kändes som att detta skulle bli en bra dag, det var riktigt bra väder sen skulle jag och Daniel hem till Ellinor för att se en film på kvällen. Jag gungade huvudet till musiken samtidigt som jag drog mascara över på ögonfransarna. Jag drog en sista gång på högra ögat innan jag lutade mig lite längre fram för att betrakta mitt värk. När jag var klar stängde jag av musiken och sprang ner för trappan. Jag tog på mig mina röda converse, det kanske inte passade till klänning men det var inget jag brydde mig om. Jag stängde och låste dörren efter mig innan jag sprang mot busshålls platsen.

Bussen sannade ungefär 10 minuter efter och jag steg ut med ett leende på läpparna. Hörlurarna var i öronen och jag gick mot entrén till flygplatsen. När jag kom in var där fullt av folk. Killar med militärkläder och bar sina små barn i sina famnar och kvinnor som gick bredvid med tårar i ögonen. Jag kollade mig runt för att hitta var gate 10 var. När jag såg den gick jag med lätta steg dit, fortfarande leende. Jag kollade på klockan. 7 minuter innan flyget skulle landa. Jag ställde mig på samma ställe som sist. En militärklädd kille i ungefär 20 års åldern stod helt själv en bit bort. Jag tyckte synd om honom. Tänk så hade han ingen som kunde hämta honom. Han kanske inte hade någon familj som brydde sig om honom. Jag gick lite närmre honom. Han upptäckte det och log mot mig. Jag besvarade leendet och ställde mig bredvid honom.
"Hej" sa jag.
"Hejsan" sa han.
Han hade mörkbrunt, nästan svart hår och ljusbruna stora ögon. Han hade tjocka ögonbryn och normalstor mun. Hans näsa var liten och gullig.
"Väntar du på någon?" frågade jag och log.
Jag visste att man inte skulle prata med främlingar men varje gång jag gjorde det slutade det ju bra. Se bara på när jag träffade Zayn, nu är jag ihop med världens underbaraste Niall.
"Ja, min mamma ska komma med detta flyget" sa han med ett stort leende.
Jag pustade ut lite, han hade någon. Då var det ju bra, men det var ju inte fel att ha någon att prata med under tiden man väntade.
"Jaha" sa jag och log lika stort tillbaka.
"Dudå?" frågade han.
"Jag väntar på min kompis" sa jag.
"Va trevligt" sa han.
Jag nickade och samtidigt hördes en röst i högtalarna om att planet hade landat. Jag stod nästan och stampade med fötterna för att jag hade saknat Daniel. Killen bredvid mig skrattade lite.
"Jag heter Vincent förresten" sa killen och sträckte fram sin hand.
"Alice" sa jag och skakade hans hand innan jag fokuserade på där allt folket kom.
"Ska jag hjälpa dig att hitta henne?" frågade Vincent.
Just då såg jag Daniel komma mot mig.
"Det behövs inte, där är HAN" sa jag och sprang mot Daniel.

Daniel fick ett stort leende på läpparna när han såg mig. Han slog ut med armarna och fångade mig i sin famn. Han tryckte mig hårt mot sig och jag bara skrattade.
"Jag har saknat dig" sa han när han släppte mig.
"Jag har saknat dig med" sa jag och vände mig om.
Vincent stod fortfarande och kollade efter sin mamma så jag bestämde mig för att gå fram till honom.
"Behöver du hjälp?" frågade jag honom.
"Kanske lite" sa han och skrattade.
"Hur ska hon se ut?" frågade jag.
Daniel koller undrande på mig sen på Vincent.
"Rätt så lång, brunt hår och så ska hon ha en bebis med sig" sa han.
"Där?" sa Daniel och pekade mot en tjej.
"Ja, tack, Ehh..." sa Vincent och sträckte fram sin hand mot Daniel.
"Daniel" fyllde Daniel i och log.
"Trevligt, Vincent" sa han och skakade handen.
"Tack för hjälpen och sällskapet Alice och Daniel" sa Vincent och gick mot tjejen.
"Ingen orsak" sa vi samtidigt.

Vi gick ut från flygplatsen med tre stora väskor som tillhörde Daniel. Vi pratade om hur det hade gått för honom i skolan och om vad vi skulle göra dagen efter, pappa hade inte riktigt bestämt om VAD vi skulle göra utan bara att vi skulle göra något som vi gjorde när vi var mindre.


Ellinors perspektiv:

Jag snörade på mig mina USA converse och gick ut. Jag hade ingen aning om vart men det var så fint väder att jag ville ta mig ut. Jag gick mot parken. När jag kommit halvvägs fick jag ett sms.
'Hej ellipelli, jag är hemma från Irak i 3 månader nu, ska vi träffas någon dag och umgås? Mamma och William är här tills på måndag sen åker dom hem, om du vill träffa Will kan du ju komma' stod det och jag fick ett stort leende på läpparna.
Vincent, min kusin, var hemma från Irak. Han var som en storebror till mig. Han var alltid där när jag hade det som svårast och stöttade mig i alla lägen. Han hade varit med i armén nu i 2 år och vi har inte träffats på över 1 år. William som föddes för 1 år sen, var också min kusin som jag aldrig hade träffat eftersom dom inte bodde i London.
'Vince, är du seriös? Jag har längtat efter dig. Det är över 1 år!! Det är så mycket som har hänt. Jag vill absolut träffa lilla Will, går det bra på lördag?' skrev jag och skickade iväg.
Nu var jag lycklig, jag kunde kanske ta med mig Harry hem till Vincent så de fick träffas, jag tror de skulle komma rätt så bra överens eftersom Vince också var intresserad av musik och hade en fantastisk röst. När jag var mindre brukade vi sjunga tillsammans och han spelade till och med gitarr ena gången jag sjöng på avslutningen i skolan.

Mamma och pappa gillade aldrig att jag umgicks med Vince, dom tyckte han var överskattad och dum. Mamma och Diana, Vincents mamma, hade inte haft kontakt på 10 år. Dom ända gångerna jag fick träffa henne var när hon bodde kvar i London och jag var hemma och umgicks med Vince. Ibland önskade jag att Diana hade adopterat mig. Men nu var jag ju ensam och hade bara Harry, de andra killarna, Emelie och Alice. Det kändes jättebra att han var tillbaka. Undrar hur han ser ut. Sist jag såg honom. Hade han snaggat hår och var vältränad. Det fick ju återstå att se. Mobilen vibrerade igen.
'Lördag blir bra, längtar redan!' stod det och jag log.