iloveeverythingaboutyou

Emelies perspektiv:

I samma stund som jag skickade iväg meddelandet ångrade jag det. Gjorde jag rätt? Gjorde jag fel? Det var allt jag kunde tänka på. Eftersom idén hade kommit från mig så var det väl rätt. Eller? Jag kände tårar sakta leta sig ner längs mina kinder och ner till hakan. Jag hade gjort rätt. Jag kunde inte träffat honom mer. Jag var kär i honom och jag fick inte låta det gå längre. Om jag blev mer och mer förälskad i honom skulle jag bara bli mer förkrossad när han berättade att han inte kände likadant.

Jag pressade huvudet mot kudden. Jag kände att den blev fuktig och jag tog bort den för att kippa efter luft. Jag ville ju träffa de andra killarna. Men jag kunde bara inte träffa Zayn, det gick inte. Speciellt inte nu efter att jag hade skickat det smset. Jag hoppade ner från sängen och smög sakta ut genom dörren. Jag gick tyst i trappan för att inte väcka de andra som hade gått och lagt sig. När jag kom ner till sista trappsteget fick jag syn på mina turkosa converse och snörade dom på mig snabbt. Jag stängde långsamt dörren efter mig och låste. Jag ville inte vara hemma. Ute kunde jag väsnas hur mycket jag ville utan att vara rädd för att få dåligt samvete av att ha väckte någon i familjen. Jag började inte gå men hade ingen destination. Jag bara gick och tänkte. Jag ville följa med till flygplatsen på fredag. Jag ville ju träffa killarna. Jag ville träffa Zayn fast än det inte var rätt. Jag visste att han inte kände samma som jag kände för honom eftersom när jag dumt nog frågade om vi skulle ut och äta så tvekade han. Vem försökte jag lura egentligen? Jag visste ju det redan från början. Jag kunde ju följa med till flygplatsen, som en sista gång att se honom. Kolla in i hans underbara ögon och kanske till och med få en sista kram.

Jag kom på mig själv av att vara påväg till centum. Vad skulle jag där och göra? Jag vände på klacken och gick åt ett annat håll. Luften var kall men ändå varm. Det blåste lite, men inte mycket. Förr eller senare skulle jag vara tvungen att förklara för Zayn. Det var kanske bäst att hitta på en historia nu då. Jag kunde ju inte berätta sanningen. Jag kom fram till ett ställe som liknade en öde lekplats. Jag satte mig en en av gungorna. Barnminnen. När jag lekte tillsammans med min bror innan han var med om den där olyckan. Ännu en tår från kinden. Varför var jag tvungen att bli kär i Zayn, han var ju min bästa vän som redan visste allt om min familj som ingen annan visste. Jag torkade mina tårar. Varför skulle jag gråta när det var jag själv som hade ställt till det? Mobilen började vibrera i fickan. Det var säkert mamma som undrade var jag hade tagit vägen. Jag tog upp mobilen och kollade på skärmen. Det högg till i hjärtat när jag såg hans fina ögon le mot mig, fina och bruna. Skulle jag svara? Skulle jag låta det vara? Jag var tvungen att tänka snabbt. Jag hann inte förren det slutade ringa och det lös på skärmen. 'Ett missat samtal från Zayn'. Jag ångrade att jag inte svarade men ändå inte. Det började vibrera igen och samma bild kom upp på skärmen. Nu eller aldrig, tänkte jag för mig själv och drog handen längs skärmen för att svara.

En lång tystnad. Jag fick inte fram några ord.
"Hallå?" hördes det från andra sidan luren.
Hans röst var så fin, den lät orolig men ändå lättad. Kanske över att jag hade svarat. Jag drog ett djupt andetag.
"Hallå?" sa jag till sist med gråten i halsen.
"Emelie, snälla, förklara, varför?" frågade han och jag hörde att hans röst också var gråtfärdig.
Vänta? Vad skulle jag säga? Jag hade inte kommit på någon historia än.
"Ehm..." jag fick inte fram något.
"Har jag gjort något fel?" frågade han.
Till viss del, han hade ju varit för snäll och hjälpsam vilket hade fått mig att bli kär, men det kunde ju inte han hjälpa.
"Nej..." korta svar var det ända jag fick fram.
"Snälla bara förklara" sa han och nu grät han.
Jag tog ännu ett andetag. Jag skulle berätta.
"Okej då här är det" började jag.
"Ja?" sa han.
"Jag...är..."
KLICK. Jag tog luren från örat. Vad hände? Jag tryckte på knappen. Inget hände. Min mobil dog. När jag skulle berätta, det var en lättnad samtidigt som jag fick skuldkänslor. Han trodde säkert att jag klickade honom. Jag satt och stirrade på mobilen. Varför hände detta mig?


Alice perspektiv:

"Klockan är rätt mycket, vill ni sova här?" jag vaknade till av Ellinors röst.
Jag hade somnat under filmen. Jag öppnade ena ögat för att se på Daniel. Kan kollade på mig och jag nickade. Jag orkade inte åka hem nu.
"Ja de kan vi" sa jag och jag hörde hur trött jag lät.
Både Ellinor och Daniel skrattade.
"Pax för Naills säng" sa jag och satte mig upp i soffan.
"Ja jag tar min iallafall" sa Ellinor och gäspade.
"Var ska jag sova?" frågade Daniel och log.
"Du kan antingen ta Louis rum, Liams rum eller Zayns säng som står i Nialls rum" sa Ellinor och log tillbaka.
"Du kan ta Zayns säng så kan vi ligga och prata tills jag somnar" sa jag.
"Ja men det lär väl inte dröja länge" sa han och skrattade.

Vi alla tre gick upp för trappan och Ellinor svängde av till sitt rum. När vi kom in i Naills och Zayns rum var allt som han hade lämnat det för 2 månader sedan. Jag log och slängde mig i Nialls säng. Jag luktade på hans kudde. Ja, den luktade Niall. Jag borrade ner mitt huvud i kudden och drog täcket över mig. Jag var fruktansvärt trött.
"Ja, god natt då" sa Daniel och skrattade.
"God natt" sa jag.
Jag trodde jag skulle orka prata lite iallafall.
"Imorn kommer bli jättekul" försökte jag.
"Ja, men om du ska orka med den dagen måste du nog sova nu" sa han.
"Ja jag ska, och på fredag kommer min ängel hem! Jag saknar honom så mycket" sa jag och fingrade på armbandet.
"Det förstår jag" sa Daniel.
"Men nu ska jag verkligen sova, god natt min Daniel" sa jag och log innan jag stängde mina ögon.
"God natt min Alice" var det sista jag hörde innan allt blev svart.