iloveeverythingaboutyou

Jag ville bara försvinna. Mitt huvud kändes tungt. Jag tig min mobil och försökte ringa honom ännu en gång men inget svar då heller. Jag kände hur mina tårar började komma, hur skulle det gå om Harry var sur på mig när vi skulle uppträda och göra intervjuer. Jag blundade och kände helt plötsligt hur trött jag blev. Ögonlocken föll ner över ögonen och så var jag i en annan värld.

Jag vaknade av att det knackade hårt på dörren. Jag orkade inte resa mig, det behövde jag inte heller eftersom några sekunder senare kom Niall in i rummet.
"Vad händer?" frågade han och stängde dörren efter sig.
"Vadå?" sa jag och gäspade.
"Du sa att du skulle komma tillbaka, och jag ser på dig att du har gråtit, vad har hänt?" frågade han samtidigt som han satte sig på sidan av sängen.
"Harry är sur på mig" sa jag och suckade.
"Har du pratat med honom?" frågade Niall.
"Nej, han svarar ju inte mig" sa jag.
"Vänta" sa Niall och tog upp sin mobil ur byxfickan.
Han knappade lite på den innan han satte din intill sitt öra. Han hade den mot örat länge.
"Han svarar inte jag heller" sa Niall och kollade förvånat på mig.
"Han brukar ju alltid svara, det är det jag menar" sa jag och suckade ännu en gång.
"Det är lite märkligt" sa han fundersamt.

Klockan gick och det blev dags för att äta middag. Niall bestämde att vi alla skulle äta på resturang. Vi ringde och beställde bord. När jag hade lagt på bokningen la jag mobilen i fickan. Jag tog på mig min jacka och mina skor. Då började min mobil ringa. Jag kollade på skärmen. Det var Harry. Jag beredde mig för en utskällning men svarade ändå rätt så glatt.
"Hallå?"
"Hey Lou" sa Harry han verkade också glad.
"Varför svarade du inte innan?" sa jag.
"Asså, jag la ifrån mig mobilen när jag var och duschade sen så har jag inte haft den förren nu när jag ska åka" sa han och det kändes som en sten föll från mitt hjärta.
"Aha okej, så du är inte sur på mig?" frågade jag försiktigt.
"Sur? Nej, absolut inte" sa han.
"Va bra, när kommer du då?" frågade jag honom.
"Jag sitter på flyget nu, är framme om typ en timme" sa han.
"Okej, vi ses då" sa jag glatt.
"Det gör vi" sa han och vi la på.
Vilken lättnad.


Alice perspektiv:

Jag låg i soffan och kollade på tv. Mamma stod i köket och lagade mat medan pappa satt uppe på sitt kontor. Allt kändes som vanligt. Jag zappade mellan kanalerna och stannade på MTV som visade musikvideor. Efter några minuter ropade mamma från köket att det var mat.

Jag reste mig långsamt upp och släpade mig själv till köket. Pappa kom nerspringandes från trappen och satte sig på sin plats som var mitt emot mig. Jag tog upp mat på tallriken och mina föräldrar gjorde detsamma.
"Så Alice, hur mår Niall?" frågade pappa.
"Jo han mår bra" sa jag och log.
Niall hade bara träffat mina föräldrar i dörröppningen när han hade varit här och hämtat mig inget mer.
"Kan du inte bjuda hit honom så vi får lära känna honom lite bättre?" sa pappa.
Mitt leende blev större.
"Jo det är klart" sa jag.
"Men ska vi ta nästa vecka eller? På fredagen?" sa han och log mot mig.
"Men de kommer hem på fredag, så går det bra på söndag istället?" frågade jag.
"Visst" sa han.
Min mobil som låg bredvid mig på bordet började vibrera. Det kom upp en bild på Daniel. Jag hade tagit den bilden när han var här, han gjorde en rolig grimas och det fick mig att le.
"Jag ska bara svara" sa jag till mamma och pappa som kollade undrande på mig.
Jag reste mig från bordet och gick in i vardagsrummet.

"Heeej Daniel" sa jag glatt.
"Hej min Alice" sa han minst lika glatt.
"Hur är det?" frågade jag.
"Det är riktigt bra, jag är klar med exakt allt man ska vara klar med i nian så jag slutade idag. Jag kommer till London redan på onsdag" sa han och jag gjorde ett litet glädjetjut.
"Det är ju skitbra" sa jag.
"Ja men det var bara det jag skulle säga, måste packa nu" sa han.
"Okej, Hejdå min Daniel" sa jag.
"Hejdå gullis" sa han och vi la på.

Han var en riktigt bra vän, ända sen han åkte hem till Sverige hade vi pratat varje dag. Han berättade hur han hade det i skolan och jag berättade hur jag hade det. Det kändes inte som vi hade varit ifrån varann de 10 åren.

Jag gick tillbaka till köket. Mamma och pappa kollade på mig.
"Det var Daniel" sa jag och log.
"Aha, hur är det med honom?" frågade mamma.
"Det är bra, han kommer redan på onsdag" sa jag och log.
"Det är ju jättekul " sa hon och log tillbaka.
"Men vad sägs om att hitta på något på torsdag med honom då? Som vi brukade göra när Tony levde?" sa pappa och kollade nyfiket på mig.
"Ja det hade varit jättekul" sa jag.
"Men prata med honom så kan vi ju kanske åka till skogen eller något" sa pappa.
Jag nickade och började hugga in på min mat som låg orörd på tallriken.

Allt kändes så bra nu. Pappa och jag hade bra kontakt och vi skulle dessutom göra saker som vi gjorde när jag var liten. Niall skulle komma hit vilket kändes extra bra och Daniel skulle flytta hit. Kunde det bli bättre? Jag det tyckte inte jag heller.