iloveeverythingaboutyou

Zayns perspektiv:

Jag gick och höll Emelie i handen. Vi gick på en kvällspromenad eftersom Liam skulle vara med Cat där hemma. Hoppas allt gick bra för honom, han älskade verkligen henne. Jag kollade mot Emelie som gick med huvudet ner mot marken. Hon såg lite ledsen ut.
"Vad är det?" frågade jag och hon kollade upp.
"Va? Nej, inget" sa hon och vände huvudet mot marken igen.
"Men jag ser att det är något, du vet att du kan berätta allt för mig" sa jag och stannade.
"Okej, kan vi sätta oss ner?" frågade hon och pekade på bänken som stod lite längre bort.
Jag nickade och vi gick till bänken för att sätta oss.
"Vad är det Emelie?" sa jag oroligt.
"Vi ska flytta" sa hon och jag kunde inte koppla vad hon precis hade sagt.
"Men vänta, vart då?" frågade jag förvirrat.
"Till Norge" sa hon tyst och kollade ner i marken.
"När?" frågade jag och kände hur tårar föll från min kind.
"Om 2 veckor, jag vet att vi inte har varit tillsammans länge och jag skulle vilja att vi var tillsammans hela livet men jag tror inte vi kan träffas mer, om jag träffar dig nu de sista veckorna kommer det bli svårare för mig att åka iväg" sa hon och nu hade hon också börjat gråta.
Jag kunde inte fatta att detta var sant, allt vi hade skulle bara kastas iväg. Hon kramade mig och gav mig sedan en kyss, efter det reste hon sig och gick iväg.
"Jag älskar dig Zayn" sa hon innan hon började springa med tårar.

Jag bara satt där. Var det verkligen sant? Skulle jag inte få träffa tjejen jag älskade mera? Jag skulle aldrig kunna hitta en lika underbar tjej som henne. Jag skulle aldrig sluta älska henne, inte ens om jag försökte. Mina tårar strömmade ner från kinderna. Jag kände hur min mobil vibrerade i fickan. Jag tog upp den och såg att det stod Harry på skärmen. Jag torkade bort tårarna och försökte göra rösten normal.
"Aa, det är Zayn" svarade jag med darrig röst.
"Hey, det är Harry, var är ni? Tänkte om vi ville med hem nu, allt gick bra mellan Liam och Cat förresten" sa an med glad röst.
"Oh va bra, jag tror jag stannar kvar här lite till faktiskt" sa jag och kände hur tårar hade börjat rinna ner för kinderna igen.
"Zayn vad är det?" frågade Harry oroligt.
"Nej ingenting" sa jag men till och med jag kunde höra att jag inte var okej.
"Vart är du?" frågade han.
"Parken" sa jag bara innan jag la på och brast ut i gråt igen.
Jag kunde inte sluta gråta. Efter en stund kom Harry med Ellinor bakom sig.

"Zayn?" hörde jag Harry säga samtidigt som han satte sig sidan om mig på bänken, Ellinor satte sig på min andra sida.
"Vad har hänt?" frågade Ellinor.
Jag kunde inte svara, så mycket grät jag.
"Vart är Emelie?" frågade Harry.
"Hon ska flytta" fick jag fram och de båda blev tysta.
"Vart?" frågade Harry efter en lång tids tystnad.
"Norge" sa jag och torkade bort tårarna så att jag kunde se dom.
"Visste du om det?" frågade Harry Ellinor.
"Nej" sa hon och sedan kramade de båda mig innan hårt.

Jag visste inte vad jag skulle göra, det kändes som om någon hade trampat ner mig och bara låtit mig ligga där. Trots allt kunde jag inte vara sur på Emelie hade jag varit i hennes situation skulle jag gjort samma sak, eller? Vi var på väg hem i Harrys bil. Jag skulle gå rakt in till mitt rum och lägga mig. Jag ville bara sova och vakna av att allt detta skulle vara en dröm. När jag kom in i mitt rum drog jag täcket över huvudet och blundade, jag ville stänga ute hela världen just då. Jag kände hur mobilen vibrerade i min ficka och jag tog snabbt upp den. Det stod Emelie på skärmen och bara av att se hennes namn fick jag ont i hjärtat.
'Snälla Zayn, förlåt, jag älskar dig och bara dig, jag kommer aldrig älska någon annan, pappa fick jobb och jag är tvungen att flytta med, förlåt igen, hoppas iallafall vi kan vara vänner' stod det.
Jag hade ingen lust att svara just då, jag ville bara vara vid hennes sida och krama henne och säga att det var okej. Det var okej, det var tanken på att jag inte skulle få se henne på så länge som gjorde mig ledsen.


Harrys perspektiv:

Jag led med Zayn. Jag visste inte hur han kände men jag kunde tänka mig. Om Ellinor hade flyttat så långt ifrån mig hade jag nog inte klarat mig. Jag kollade på Ellinor som satt i soffan och log mot Cat och Liam. Man såg riktigt hur lycklig Liam var. Han log mot Cat hela tiden och släppte inte hennes hand. Jag var glad att han hade hittat den rätta och att hon gillade honom på samma sätt var bara så bra. Jag kom ihåg när jag blev riktigt kär i Ellinor för första gången, det måste vara så Liam känner nu. Även om det var ett tag sedan jag och Ellinor blev ihop hade i ändå fortfarande den där nykära känslan mellan oss. Jag la min hand runt hennes axlar och hon vände blicken mot mig. Hennes blåa ögon kollade in i mina, som första gången, tänkte jag för mig själv och log. Niall och Alice hade gått och lagt sig, Louis satt i köket och drack te och jag tänkte gå och lägga mig jag också.

"Godnatt" sa jag till alla som satt i soffan.
Jag reste mig upp och Ellinor gjorde detsamma. Vi gick till Louis och sa godnatt innan vi ledde stegen upp till vårt rum för att sova.
"Hoppas allt ordnar sig mellan Zayn och Emelie" sa jag och Ellinor nickade.


Emelies perspektiv:

Jag hatade min mamma just nu, hon visste att jag inte ville lämna Zayn men pappa var tvungen att ta det jobbet eftersom han fick dubbelt så mycket betalt. Det menades också med att jag skulle få byta skola, jag ville inte gå i någon skola där jag inte kände någon eller inte visste ett ord av vad de snackade om. Jag tryckte kudden mot huvudet, jag ville försvinna. Zayn var mitt allt, Casper ville heller inte flytta men vi hade inget att säga till om för vi behövde pengarna. Min mobil vibrerade och jag hoppades på att det skulle vara Zayn. Till min glädje var det han.
'Såklart kan vi vara vänner, även om jag alltid kommer se dig som något mer, jag vill inte att vi ska lämna varann som ovänner... Kan jag inte bara få säga hejdå till dig när du åker om två veckor? Som kompisar?' stod det.
Jag svarade direkt.
'Jo det kan du, jag tror Casper vill säga hejdå till dig med! Jag älskar dig det vet du väl? Det är inte mitt val..' skrev jag och skickade sedan iväg det.


Två veckor senare...

Kunde han inte bara komma, jag hade inte träffat honom på vad som kändes som en evighet. Allt jag ville var att krama och pussa honom. Det kommer antagligen vara den sista kyssen, han kommer snart hitta en ny tjej, det är ju så lätt för honom eftersom han är känd. Jag stod på flygplatsen och kände hur mitt hjärta gick snabbare, flyget skulle gå om 20 minuter och han var inte här inu. Jag stod och stampade på stället med då såg jag honom. Hans perfekta leende och de lysande ögonen. Jag kunde inte låta bli att le. Han sprang till mig och jag hoppade in i hans famn. Jag ville stoppa tiden just då. Bara vara med Zayn resten av livet och stanna kvar i London. Vi släppte varann och jag såg djupt in i hans ögon.
"Jag kan inte fatta detta, min älskade åker ifrån mig" sa han och en tår gled ner från hans kind.
"Du vet att jag inte valde detta" sa jag och började också gråta.
"Jag vet, jag vill vara att du ska veta att jag aldrig kommer sluta läska dig" sa han och jag log.
"Jag kommer inte sluta älska dig heller Zayn" sa jag.
Han sträckte fram sin hand mot mig.
"Vi skulle väl säga adjö som vänner" sa han och kollade på mig.
"Det klarar jag inte" sa jag och lutade mig fram och kysste hans varma läppar.

Zayn gick vidare till mina föräldrar och till Casper. Casper började gråta och det gjorde Zayn också, igen. Jag kunde heller inre hålla tillbaka tårarna.
"Vi måste gå nu Zayn" sa pappa och gav honom en kram.
"Jag förstår, ha det så bra" sa Zayn innan de släppte varann och Zayn gick till mig igen.
"Jag älskar dig" sa han och la ena handen på min kind.
"Jag älskar dig med" sa jag innan vi möttes i ännu en kyss.
Jag tog min väska och sprang ikapp min familj. Jag kollade bak med tårar i ögonen och såg att Zayn nu var omringad av flera fans. De såg väl inte våran kyss? På ett sätt ville jag det så att de skulle hålla sig borta från honom men han var ju inte min längre.