iloveeverythingaboutyou

Ellinors perspektiv:

Jag avslutade samtalet med Harry och ringde direkt till Emelie. Det gick fyra signaler innan hon svarade.
"Hallå?" svarade hon och man märkte tydligt att hon var ledsen.
"Emelie, vad har hänt?" frågade jag.
"Inget" sa hon men jag tror att hon själv hörde hur fejkat det lät.
"Vad hat hänt mellan dig och Zayn?" frågade jag.
"Jag kan inte träffa honom, jag vill men det går inte" jag hörde att hon började gråta.
"Vatför?" frågade jag.
"Lovar du att inte berätta detta för någon?" frågade hon och snyftade.
"Ja jag lovar" sa jag.
"Jag...ehhm.. Det är så att jag är kär i honom" sa hon.
"Ja, men varför kan du inte träffa honom för det?" frågade jag.
"För om jag bli mer kär kommer jag bli sårad när han sen säger att han inte har samma känslor" ännu en snyftning.
"Men du vet ju inte om han har samma känslor, snälla, följ med till flygplatsen imorgon och låt Zayn prata med dig, bara hör vad han har att säga" sa jag.
"Okej, men säg inget till Zayn då" sa hon.
"Jag lovar, vi ses imorn förmiddag"
"De gör vi" sa hon och vi la på.

Jag skickade iväg ett sms till Harry och skrev att Zayn skulle vara lugn. Jag kollade på klockan som redan hade blivit 19.26. Om jag gick och la mig nu skulle det gå snabbare att bli imorgon tänkte jag. Jag klampade upp för trappan och in i rummet för att sova. Imorn kommer min älskade prins hem, tänkte jag och stängde ögonen.


Alice perspektiv:

Jag vaknade att av väckarklockan stod och pep. Jag hasade mig motvilligt upp för att stänga den. Jag hade en timme på mig innan Daniel kom för att hämta mig. Gårdagen hade varit jätterolig. Allt vi gjorde bringa tillbaka gamla minnen.

Jag gick till bad rummet för att platta håret. Det blev rätt så platt och jag tog fram mascara från skåpet ovanför. Jag drog några lätta drag med borsten längs ögonfransarna. Sedan borstade jag tänderna. När jag var klar inne i badrummet var det dags att välja kläder. Jag kollade ut och såg att solen sken. Sedan kollade jag in i min garderob vid klänningarna. Jag hittade en svart/röd randig och satte den på mig. Jag kollade i spegeln och det såg rätt så okej ut. Klockan hade hunnit bli 9.56 och Daniel skulle komma om fyra minuter. Jag skyndade mig ber för reallöns och såg ett par svarta converse som jag tog på mig.

Daniel gasade på och sa att han hade hittat en musikaffär rätt så nära. Jag nickade bara för jag visste att det fanns. Det var där jag var den mesta tiden förr. Jag köpte CD-skivor för minst 300 varje gång. Kollade man lådorna i mitt rum var dom fulla av skivor som jag hade samlat på. När vi kom fram gick vi snabbt in i butiken. Daniel kollade på lite olika trumset och jag bad honom prova ett. Han satte sig vid ett rött och tog ett par trumpinnar. Han började slå på trummorna och det märktes att han hade spelat länge. Han var rent ut sagt grym.!
"Jag tror jag tar dessa" sa han och log.
"Det ska du verkligen göra" sa jag.

Han betalade trummorna och sa att han skulle hämta dom senare eftersom han inte hade någon plats i bilen. Jag kollade på klockan som var på instrumentbrädan. Niall och de andra killarna skulle landa om 20 minuter.
"Daniel skynda dig!!!" sa jag och vi sprang ut från butiken.
Vi satte oss i bilen och han gasade på allt vad han kunde. Jag var tvungen att vara där minst 10 minuter innan för att hitta Ellinor och Emelie. När vi var framme var den precis det 10 i 11.
"Tack" sa jag till Daniel och gav honom en snabb kram.
Jag sprang allt var jag kunde in till flygplatsen och iväg till gaten de skulle komma vid. När jag närmade mig såg jag att Ellinor och Emelie stod en bit ifrån. Jag sprang till dom och de fick större leenden på sina läppar.
"Tänka att de kommer nu!!" sa jag uppspelt.
"Jaa!!" sa Ellinor och gjorde ett glädjeskutt.
"Jag har inte träffat min ängel på 2 månader så det kommer bli sjukt" sa jag.
I samma stund ropade de upp att flyget hade landat. Jag blev ännu gladare. Jag stod och kollade mot folket som kom ut. Till sist såg jag dom 5 killar med Paul. Först såg jag Harry med sina krullor, sen Louis med sina fina blåa ögon, Liam med sitt söta leende, Zayn men sin allvarliga min och till sist. Min söta pojke med röd tröja beigea byxor och en röd keps. Samtidigt som jag kollade på honom såg jan mig. Jag såg att det kom en tår i hans öga. Han gav sin väska till Louis och började springa mot mig. Jag började också springa. Vi möttes på mitten i en stor varm kram. Jag höll honom så hårt. Jag ville aldrig släppa honom igen. Han lättade på greppet och lutade mig bakåt så an kunde se mig i ögonen.
"Jag har saknat dig så mycket!" sa han innan han pressade sina perfekta läppar mot mina.

Daniels perspektiv:

Jag satte mig på stolen bredvid Alice. Vi var på Stevens Diner, stället jag och pappa alltid var på när jag bodde här varje månad. Vi brukade åkts hit med Alice och hennes pappa när vi hade varit i skogen. Samma som idag. Även om det var så länge sedan jag var här kände jag igen de slitna lila väggarna och det fula trägolvet. Jag tänkte tillbaka.

Pappa satt framför mig med ett stort leende. Hans blå/gröna ögon lös av lycka, jag visste att jag hade fått hans ögon. Hans bruna hår stod åt alla håll och han var smutsig på kinderna. Jag ville sträcka ut min hand för att ta bort smutsat men jag kunde inte röra mig.
"Daniel, jag är så stolt över dig min pojk, att du har kommit så långt och att du tagit upp kontakten med Alice igen... Nu är bra för varann jag ser det! Jag älskar dig och glöm inte att jag alltid ser dig" pappas röst ekade i mitt huvud.
Vad hände precis? Jag kände hur tårar rann ner för mina kinder. Alice la en han på min axel och visade att hon var där. Jag kollade på stolen framför mig, den var tom och pappa var borta. Även om det kändes i hjärtat kunde jag inte sluta le, jag kanske hade inbillat mig men det kändes för äkta att inte tro på.

Vi åt det vi brukade äta när jag var mindre, hamburgare sen björnbärspaj till efterrätt. Jag hade saknat det rätt mycket. En annan sak jag saknade var att spela trummor. Jag hade spelat det ända sen pappa dog tills förra året då jag vara la av för att jag hade för mycket att göra med skolan.
"Vad ska du göra imorgon?" frågade jag Alice.
"Niall kommer hem vid 11 så jag ska vara på flygplatsen med Ellinor och Emelie då, varför det?" frågade hon.
"Vill du följa med mig till en musikaffär innan ni ska dit?" frågade jag och log.
"Klart jag kan, vad ska du där då?" frågade hon glatt.
"Jag ska köpa trummor" sa jag.
"Spelar du trummor?" nu lät hon förvånad.
"Ja ända tills förra året men jag saknar det så jag ska börja igen" sa jag.
"Trummor?, en till musikalisk kille" sa Alice pappa och log mot mig.
"Ja, jag kan inte leva utan musik" sa jag.
"Alice pojkvän är sångare, visste du det?" frågade han mig.
"Jadå, jag har träffat honom, mycket trevlig" sa jag och log mot Alice.
"Ja det ska bli trevligt att träffa honom på söndag" sa Alice pappa och tog en sista tugga av sin björnbärspaj.


Harrys perspektiv:


Jag gick in på toaletten och tog vatten i huvudet. Jag var otroligt trött, jag höll på att somna när jag stod där. När jag kom ut och precis skulle lägga mig i sängen kom jag på att Zayn och Niall gick ifrån tidigare så jag bestämde mig för att leta reda på dom och fråga om vi skulle äta tillsammans senare.

Jag knackade på Nialls dörr men ingen öppnade. Jag gick vidare till Zayns och då hörde jag Niall skrika:
"Vem är det?"
"Harry!" skrek jag tillbaka.
"Aha, kom in" sa han.
Jag öppnade dörren och gick in. Jag gick vidare och såg till sist att de satt inne i sovrummet. Jag gick till dom och såg på Zayn att något var fel.
"Vad är det?" frågade jag.
Han berättade allt som hade hänt med Emelie och jag satt med öppen mun. Vad hade hänt? Zayn hade väl inte gjort något.
"Ska vi äta tillsammans sen? Så du tänker på något annat?" frågade jag.
"Ja!!" sa Niall och Zayn skrattade lite.
"Men jag måste gå och sova, förlåt men vi ses sen okej?" sa jag och log mot dom.
"Ja de gör vi" sa Zayn och log tillbaka.

Jag gick in och la mig i sängen, även om jag var så trött så kunde jag inte sluta tänka på det Zayn precis hade berättat för mig. Ellinor kanske vet något, tänkte jag och sträckte mig efter min mobil. Jag slog hennes nummer och tryckte på ring.
"Hallå?" svarade hon trött.
"Hej babe, läget?" sa jag och skrattade lite.
"Heeej Harry!!" sa hon mycket gladare.
"Vad gör du sötnos?" frågade jag och la mig ner i sängen igen.
"Jag somnade på soffan" sa hon och skrattade.
"Vad ville du då?" frågade hon.
"Jo det är så, Zayn är jätteledsen och vill veta varför Emelie inte vill träffa honom mer, jag trodde kanske du visste något?" frågade jag.
"Vänta? Va? Har Emelie sagt det?" hon lät förvånad.
"Ja!" sa jag.
"Jag ska ringa henne direkt, jag ringer dig sen sötis, älskar dig" sa hon.
"Älskar dig med, hörs sen" sa jag och hon la på.

Nialls perspektiv:

Vi satt på en intervju. Jag försökte hänga med i vad de sa men jag kunde bara tänka på Alice. Jag skulle hem imorgon. Hålla henne i min famn och känna hennes läppar mot mina. Jag log åt tanken. Bara timmar kvar.
"Eller vad säger du Niall?" frågade den blonda tjejen som intervjuade oss.
"Ursäkta, kan du upprepa?" sa jag vänligt.
De andra killarna skrattade och flinade mot mig.
"Jag sa, det känns väl bra att ha nått nummer ett på alla heta topplistor" upprepade tjejen med ett lite irriterat tonläge.
"Jovisst, finns ingen bättre känsla" om man bortser från Alice kramar då, tänkte jag för mig själv.
Intervjun fortsatte och jag var i mina egna tankar. Jag fick inte fler frågor, antagligen eftersom intervjuaren nog förstod att jag inte hängde med.

"Vart var du under intervjun?" frågade Louis på vägen tillbaka till hotellet samtidigt som han skrattade.
"Jag satt ju bredvid Liam" sa jag förvirrat.
"Jag menade i tankarna, du satt ju och log som en idiot samtidigt som du kollade tomt framför dig" Skrattade han.
"Jaha, nej jag tänkte bara" sa jag.
"På Alice" tillade Harry och log.
"Ja, på Alice.. Jag har inte träffat henne på 2 månader och imorgon ska bli en stor dag" sa jag och log.

När bilen stannade utanför hotellet stod där fullt av fans och väntade som vanligt. Alla stannade utom Zayn som rusade in i hotellet. Vi skrev autografer och tog fullt med kort. Jag ljuger inte om jag säger att där stod 100 pers. Jag sneglade på de andra killarna för att se om de märkte att Zayn bara stack. Det var inte likt honom. De var inne i sina saker så jag gled sakta mot hotellentrén. Jag gick upp för trapporna och gick sedan in. Det blev genast lugnare och jag kunde andas normalt. Jag ställde mig i hissen och tryckte på våning 3. Jag ville veta vad som stod på med Zayn. Han verkade också lite borta under intervjun. När hissen stannade gick jag snabbt ut och bort till hans dörr. Jag knackade försiktigt men han öppnade inte. Jag kände på handtaget och upptäckte att dörren var öppen. Jag gick in.
"Zayn?" kallade jag.
"Här inne" hördes det från sovrummet.
Hans röst var inte vanlig utan det lät nästan som om han grät eller var väldigt ledsen. Jag gick mot sovrummet. När jag kom in såg jag att han satt i sängen med mobilen i handen. Jag kollade på honom och såg att hans ögon var tårfyllda.
"Vad har hänt?" frågade jag och satte mig bredvid honom.
"Det är inget" sa han och torkade ögonen.
"Sluta nu, jag ser ju det på dig, du vet att du kan prata med mig Zayn" sa jag.
Tyvärr var han den typen som höll saker inne så länge det gick.
"Hon vill inte träffa mig mer" sa han efter en lång tystnad.
"Vänta? Vem?" sa jag förvirrat.
"Emelie, hon skickade till mig igår om att hon inte ville att vi skulle träffas mera, sen ringde jag henne och hon svarade men när hon skyller förklara varför så lade hon på eller något" sa han och kollade på mig medans hans tårar gled ner från kinderna.
"Hennes mobil kanske dog, har du provat att ringa henne igen?" sa jag.
"Nej jag vågar inte, hon vill ju inte träffa mig och då vill hon säkert inte höra av mig heller. Men där är ett problem" sa han och torkade bort tårarna.
"Vadå?" sa jag förvånat.
"Jag är ju kär i henne, jag kan inte bara släppa henne sådär, detta är på riktigt ingen lek utan jag är riktigt jävla förälskad i henne" sa han och begravde sitt huvud i närmaste kudde.
Wow, han menade verkligen allvar. Jag hade aldrig sett Zayn såhär. Vi visste ju att han gillade henne men jag visste inte att det var såhär mycket. De ända jag kunde göra var att krama om honom.


Liams perspektiv:


Jag såg Niall gå in genom entrédörren. Jag bestämde mig för att stanna en liten stund till. Jag älskade detta, att ge tillbaka till våra fans. Dom hade ökat den senaste tiden och var många. Det var sista dagen här innan vi skulle åka hem imorgon så jag ville hinna med att göra så många så möjligt glada. Jag kollade åt sidan och såg att Louis och Harry var påväg inåt.
"Liam!!" skrek någon lite längre bak.
Jag trängde mig bakåt för att göra dom lite glada också. Jag fick syn på Kaira, tjejen på caféet som stod och log mot mig. Jag gick fram till henne.
"Kan jag ta en bild?" frågade hon.
"Ja klart" svarade jag och ställde mig bredvid henne med huvudet tätt mot hennes.
Hon tryckte av bilden och gav mig en kram. Jag kunde inte hjälpa det men jag kom på mig själv med att leta efter Cat. Jag kollade lite men insåg sen att hon inte har där. Jag vände mig och började gå mot entrén. Tjejerna skrek och jag fick lite ont i öronen. Jag ställde mig i hissen och tryckte på min våning. Jag kom sedan på att jag hade perfekt utsikt så att jag kunde se fansen från min balkong. Jag skyndade in i mitt rum när hissen hade stannat och sprang ut på balkongen. Fansen skrek ännu mer och började sjunga en bit på What Makes You Beautiful. Jag log och folk tog foton med sina mobiltelefoner.

Ännu ett högt skrik hördes och jag kollade upp för att se Louis och Harry som också hade gjort samma sak som jag.
"Liam!! Kom upp till oss istället!" skrek Harry.
"Okej, jag kommer" skrek jag tillbaka och började gå ut från balkongen.
Jag sprang till hissen som kom fort. Jag åkte upp till nästa våning och fick in i Harrys rum. Jag sprang ut på balkongen och hörde att de nu hade börjat sjunga på One Thing.
"Detta är helt sjukt" sa Louis och log.
"Ja, alla kan våran låt" instämde Harry.
Vi stod och kollade ut över fansen, jag var så glad.
"Liam, är inte det dom tjejerna från caféet vi var på?" frågade Louis och pekade.
"Jo jag träffade henne innan" sa jag.
"Vem av dom?" frågade Louis och fick mig att haja till.
Men det var ju bara Kaira där, tänkte jag.
"Det är bara Kaira som är här" sa jag och log.
"Nej, det är väl hon svarthåriga bredvid?" sa Louis och pekade igen.
Jag följde hans hand och såg henne. Cat stod bredvid Kaira och drog henne i armen. Antagligen för att få henne med sig men Kaira brydde sig inte utan stod vara kvar. Jag kollade på Cat igen. Hennes svarta hår flög bak lite pågrund av vinden. Jag ville bara vinka till henne men det kunde jag ju inte göra. Jag väntade tills jag fick ögonkontakt med henne. Hennes gröna ögon lös till och med på långt håll. Jag tog upp handen och vinkade. Hon släppte mig i samma sekund med blicken och ett tiotal andra vinkade tillbaka. Jag hade sett in i hennes ögon i mindre än en sekund och jag önskade bara att jag kunde lära känna henne. Var det en sjuk tanke? Jag såg att hon drog med sig Kaira och de började gå. Kaira vände sig om för att göra en slängkyss mot balkongen vi stod på medans Cat bara fortsatte att gå. Varför blev jag så besviken? Jag kände ju inte ens människan. Det var lika bra att bara glömma henne. Det kunde väl inte vara så svårt eftersom jag vara hade träffat henne en gång?
"Ska vi gå in?" frågade Louis.
"Ja jag är trött" sa Harry.
Vi vinkade hej då till fansen och gick in.

Emelies perspektiv:

I samma stund som jag skickade iväg meddelandet ångrade jag det. Gjorde jag rätt? Gjorde jag fel? Det var allt jag kunde tänka på. Eftersom idén hade kommit från mig så var det väl rätt. Eller? Jag kände tårar sakta leta sig ner längs mina kinder och ner till hakan. Jag hade gjort rätt. Jag kunde inte träffat honom mer. Jag var kär i honom och jag fick inte låta det gå längre. Om jag blev mer och mer förälskad i honom skulle jag bara bli mer förkrossad när han berättade att han inte kände likadant.

Jag pressade huvudet mot kudden. Jag kände att den blev fuktig och jag tog bort den för att kippa efter luft. Jag ville ju träffa de andra killarna. Men jag kunde bara inte träffa Zayn, det gick inte. Speciellt inte nu efter att jag hade skickat det smset. Jag hoppade ner från sängen och smög sakta ut genom dörren. Jag gick tyst i trappan för att inte väcka de andra som hade gått och lagt sig. När jag kom ner till sista trappsteget fick jag syn på mina turkosa converse och snörade dom på mig snabbt. Jag stängde långsamt dörren efter mig och låste. Jag ville inte vara hemma. Ute kunde jag väsnas hur mycket jag ville utan att vara rädd för att få dåligt samvete av att ha väckte någon i familjen. Jag började inte gå men hade ingen destination. Jag bara gick och tänkte. Jag ville följa med till flygplatsen på fredag. Jag ville ju träffa killarna. Jag ville träffa Zayn fast än det inte var rätt. Jag visste att han inte kände samma som jag kände för honom eftersom när jag dumt nog frågade om vi skulle ut och äta så tvekade han. Vem försökte jag lura egentligen? Jag visste ju det redan från början. Jag kunde ju följa med till flygplatsen, som en sista gång att se honom. Kolla in i hans underbara ögon och kanske till och med få en sista kram.

Jag kom på mig själv av att vara påväg till centum. Vad skulle jag där och göra? Jag vände på klacken och gick åt ett annat håll. Luften var kall men ändå varm. Det blåste lite, men inte mycket. Förr eller senare skulle jag vara tvungen att förklara för Zayn. Det var kanske bäst att hitta på en historia nu då. Jag kunde ju inte berätta sanningen. Jag kom fram till ett ställe som liknade en öde lekplats. Jag satte mig en en av gungorna. Barnminnen. När jag lekte tillsammans med min bror innan han var med om den där olyckan. Ännu en tår från kinden. Varför var jag tvungen att bli kär i Zayn, han var ju min bästa vän som redan visste allt om min familj som ingen annan visste. Jag torkade mina tårar. Varför skulle jag gråta när det var jag själv som hade ställt till det? Mobilen började vibrera i fickan. Det var säkert mamma som undrade var jag hade tagit vägen. Jag tog upp mobilen och kollade på skärmen. Det högg till i hjärtat när jag såg hans fina ögon le mot mig, fina och bruna. Skulle jag svara? Skulle jag låta det vara? Jag var tvungen att tänka snabbt. Jag hann inte förren det slutade ringa och det lös på skärmen. 'Ett missat samtal från Zayn'. Jag ångrade att jag inte svarade men ändå inte. Det började vibrera igen och samma bild kom upp på skärmen. Nu eller aldrig, tänkte jag för mig själv och drog handen längs skärmen för att svara.

En lång tystnad. Jag fick inte fram några ord.
"Hallå?" hördes det från andra sidan luren.
Hans röst var så fin, den lät orolig men ändå lättad. Kanske över att jag hade svarat. Jag drog ett djupt andetag.
"Hallå?" sa jag till sist med gråten i halsen.
"Emelie, snälla, förklara, varför?" frågade han och jag hörde att hans röst också var gråtfärdig.
Vänta? Vad skulle jag säga? Jag hade inte kommit på någon historia än.
"Ehm..." jag fick inte fram något.
"Har jag gjort något fel?" frågade han.
Till viss del, han hade ju varit för snäll och hjälpsam vilket hade fått mig att bli kär, men det kunde ju inte han hjälpa.
"Nej..." korta svar var det ända jag fick fram.
"Snälla bara förklara" sa han och nu grät han.
Jag tog ännu ett andetag. Jag skulle berätta.
"Okej då här är det" började jag.
"Ja?" sa han.
"Jag...är..."
KLICK. Jag tog luren från örat. Vad hände? Jag tryckte på knappen. Inget hände. Min mobil dog. När jag skulle berätta, det var en lättnad samtidigt som jag fick skuldkänslor. Han trodde säkert att jag klickade honom. Jag satt och stirrade på mobilen. Varför hände detta mig?


Alice perspektiv:

"Klockan är rätt mycket, vill ni sova här?" jag vaknade till av Ellinors röst.
Jag hade somnat under filmen. Jag öppnade ena ögat för att se på Daniel. Kan kollade på mig och jag nickade. Jag orkade inte åka hem nu.
"Ja de kan vi" sa jag och jag hörde hur trött jag lät.
Både Ellinor och Daniel skrattade.
"Pax för Naills säng" sa jag och satte mig upp i soffan.
"Ja jag tar min iallafall" sa Ellinor och gäspade.
"Var ska jag sova?" frågade Daniel och log.
"Du kan antingen ta Louis rum, Liams rum eller Zayns säng som står i Nialls rum" sa Ellinor och log tillbaka.
"Du kan ta Zayns säng så kan vi ligga och prata tills jag somnar" sa jag.
"Ja men det lär väl inte dröja länge" sa han och skrattade.

Vi alla tre gick upp för trappan och Ellinor svängde av till sitt rum. När vi kom in i Naills och Zayns rum var allt som han hade lämnat det för 2 månader sedan. Jag log och slängde mig i Nialls säng. Jag luktade på hans kudde. Ja, den luktade Niall. Jag borrade ner mitt huvud i kudden och drog täcket över mig. Jag var fruktansvärt trött.
"Ja, god natt då" sa Daniel och skrattade.
"God natt" sa jag.
Jag trodde jag skulle orka prata lite iallafall.
"Imorn kommer bli jättekul" försökte jag.
"Ja, men om du ska orka med den dagen måste du nog sova nu" sa han.
"Ja jag ska, och på fredag kommer min ängel hem! Jag saknar honom så mycket" sa jag och fingrade på armbandet.
"Det förstår jag" sa Daniel.
"Men nu ska jag verkligen sova, god natt min Daniel" sa jag och log innan jag stängde mina ögon.
"God natt min Alice" var det sista jag hörde innan allt blev svart.

Jag stannade i parken en liten stund innan jag bestämde mig för att gå hem och fixa med godis och sådant innan Daniel och Alice skulle komma. När jag gick in låste jag automatiskt dörren för att jag var rädd att någon skulle komma in. Jag fixade till och la godis i skålar. Efter det bestämde jag mig för att ta en snabb dusch.

Jag gick upp till rummet och tog fram en rutig skjorta samt ett par vita halva byxor. Jag ställde mig i duschen och kände de varma strålarna mot min hud. Jag stod där ett tag innan jag var klar. När jag hade klätt på mig fönade jag håret och plattade till det lite lätt. Jag tog på lite mascara, det var ju ändå en kille som skulle hit. Jag kom och tänka på Harry. Han hade kommit hem bara för att han saknade mig. Kunde man bli mer underbar? Och nu var det bara 2 dagar tills han skulle komma hem och stanna hemma. Jag blev varm inom mig. Att jag skulle få ha honom nära hela tiden fick mig att le.

Jag kollade på klockan. En hel halvtimme kvar tills Alice och Daniel skulle komma. Jag satte min IPod i högtalarpelaren som stod i vardagsrummet. Jag satte på No One Does It Better av bandet You Me At Six. Dom hade varit mitt favoritband länge. Jag älskade dom och Josh Franceschis röst fick det att knyta sig i magen på mig. Innan jag träffade Harry hade jag spenderat alla mina dagar genom att kolla igenom bilder på trummisen Dan Flint och lyssnat på deras musik. Nu kollade jag inte på så mycket bilder längre och jag lyssnade inte på dom lika ofta. Min högsta dröm var att se dom live en gång i mitt liv. Att få se Dan spela på sina trummor utan tröja, se Josh le mot publiken, se Max göra roliga miner medans han spelade sin gitarr, se Chris stå med sin gitarr och vara naturligt söt och få se Matt spela sin bas. Men det var ju bara drömmar.


Zayns perspektiv:

Vi satt runt bordet och åt pizza. Alla var så glada över att vi skulle åka hem på fredag. Även om det var kul att ha spelningar saknade man hemmet otroligt mycket.
"Jag är bjuden hem till Alice på söndag" sa Niall stolt.
"Wooow, hoppas du gör ett bra intryck på hennes pappa" skrattade Harry fram.
"Ja, försök att vara allvarlig, så du inte brister ut i skratt" sa Louis och stämde in i Harrys skratt.
"Jag fick ett sms om att jag skulle med till Ellinors kusin på lördag, han hade tydligen varit i Irak i två år och de hade inte träffats på över ett år" sa Harry och log.
"Är det bara jag som är foreveralone?" sa Louis och gjorde en ledsen min på låtsas.
"Nej, jag är också det" sa Liam och de började skratta.
"Dudå Zayn?" frågade Niall och kollade på mig.
"Jag ska ut och äta på fredag" sa jag lite tyst.
Var det rätt att säga det till dom? Emelie kanske inte villa att dom skulle veta? Men de var ju trots allt mina bästa vänner.
"Med Emelie då eller?" frågade Liam och flinade.
"Ja" sa jag och log.
"Jag visste det, ni är mer än vänner, vad sa jag innan Louis" sa Harry och kollade mot Louis.
"Nejnejnej, det är ingen dejt, vi ska bara fira att jag har kommit hem" sa jag, även om jag ville att det skulle vara en dejt så hade hon inte sagt något om att det var det.
"Vad sa jag Harry" sa Louis nu och Harry skrattade.
"Okej, här" sa Harry och gav Louis en sedel.
"Har ni slått vad?" sa jag och skrattade.
"Ja, men om dom blir ihop någon gång så ska du ge tillbaka pengarna" sa Harry och vände sig från mig till Louis.

Vi skrattade åt hur dom höll på tills vi bestämde att vi skulle kolla på en film. Vi valde Harry Potter och alla blev fast i filmen direkt. Jag reste mig sakta upp för att gå och hämta min mobil som var i min jackficka. När jag tog upp den såg jag att där var ett nytt meddelande. Jag öppnade det.
'Hej Zayn, jag vet inte om vi kan träffas mer, det kanske blir bäst så'
Jag kände hur en tår föll ner från min kind. Vad menade Emelie med det? Varför skulle vi inte träffas mer? Hade jag gjort något som fått henne att ändra sig?

Alice perspektiv:

Jag tog på mig mina örhängen. Det var äntligen onsdag och jag skulle möta Daniel om 20 minuter. Mamma och pappa var inte hemma så jag spelade musik på högsta volym. Jag dansade runt och sjöng med. Min röda klänning hoppade upp och ner i takt med musiken.
"You need me man, I don't need you" sjöng jag med i Ed Sheerans låt.
Jag hoppade fram till spegeln och tog upp mascaran som låg på bordet sidan om mig. Det kändes som att detta skulle bli en bra dag, det var riktigt bra väder sen skulle jag och Daniel hem till Ellinor för att se en film på kvällen. Jag gungade huvudet till musiken samtidigt som jag drog mascara över på ögonfransarna. Jag drog en sista gång på högra ögat innan jag lutade mig lite längre fram för att betrakta mitt värk. När jag var klar stängde jag av musiken och sprang ner för trappan. Jag tog på mig mina röda converse, det kanske inte passade till klänning men det var inget jag brydde mig om. Jag stängde och låste dörren efter mig innan jag sprang mot busshålls platsen.

Bussen sannade ungefär 10 minuter efter och jag steg ut med ett leende på läpparna. Hörlurarna var i öronen och jag gick mot entrén till flygplatsen. När jag kom in var där fullt av folk. Killar med militärkläder och bar sina små barn i sina famnar och kvinnor som gick bredvid med tårar i ögonen. Jag kollade mig runt för att hitta var gate 10 var. När jag såg den gick jag med lätta steg dit, fortfarande leende. Jag kollade på klockan. 7 minuter innan flyget skulle landa. Jag ställde mig på samma ställe som sist. En militärklädd kille i ungefär 20 års åldern stod helt själv en bit bort. Jag tyckte synd om honom. Tänk så hade han ingen som kunde hämta honom. Han kanske inte hade någon familj som brydde sig om honom. Jag gick lite närmre honom. Han upptäckte det och log mot mig. Jag besvarade leendet och ställde mig bredvid honom.
"Hej" sa jag.
"Hejsan" sa han.
Han hade mörkbrunt, nästan svart hår och ljusbruna stora ögon. Han hade tjocka ögonbryn och normalstor mun. Hans näsa var liten och gullig.
"Väntar du på någon?" frågade jag och log.
Jag visste att man inte skulle prata med främlingar men varje gång jag gjorde det slutade det ju bra. Se bara på när jag träffade Zayn, nu är jag ihop med världens underbaraste Niall.
"Ja, min mamma ska komma med detta flyget" sa han med ett stort leende.
Jag pustade ut lite, han hade någon. Då var det ju bra, men det var ju inte fel att ha någon att prata med under tiden man väntade.
"Jaha" sa jag och log lika stort tillbaka.
"Dudå?" frågade han.
"Jag väntar på min kompis" sa jag.
"Va trevligt" sa han.
Jag nickade och samtidigt hördes en röst i högtalarna om att planet hade landat. Jag stod nästan och stampade med fötterna för att jag hade saknat Daniel. Killen bredvid mig skrattade lite.
"Jag heter Vincent förresten" sa killen och sträckte fram sin hand.
"Alice" sa jag och skakade hans hand innan jag fokuserade på där allt folket kom.
"Ska jag hjälpa dig att hitta henne?" frågade Vincent.
Just då såg jag Daniel komma mot mig.
"Det behövs inte, där är HAN" sa jag och sprang mot Daniel.

Daniel fick ett stort leende på läpparna när han såg mig. Han slog ut med armarna och fångade mig i sin famn. Han tryckte mig hårt mot sig och jag bara skrattade.
"Jag har saknat dig" sa han när han släppte mig.
"Jag har saknat dig med" sa jag och vände mig om.
Vincent stod fortfarande och kollade efter sin mamma så jag bestämde mig för att gå fram till honom.
"Behöver du hjälp?" frågade jag honom.
"Kanske lite" sa han och skrattade.
"Hur ska hon se ut?" frågade jag.
Daniel koller undrande på mig sen på Vincent.
"Rätt så lång, brunt hår och så ska hon ha en bebis med sig" sa han.
"Där?" sa Daniel och pekade mot en tjej.
"Ja, tack, Ehh..." sa Vincent och sträckte fram sin hand mot Daniel.
"Daniel" fyllde Daniel i och log.
"Trevligt, Vincent" sa han och skakade handen.
"Tack för hjälpen och sällskapet Alice och Daniel" sa Vincent och gick mot tjejen.
"Ingen orsak" sa vi samtidigt.

Vi gick ut från flygplatsen med tre stora väskor som tillhörde Daniel. Vi pratade om hur det hade gått för honom i skolan och om vad vi skulle göra dagen efter, pappa hade inte riktigt bestämt om VAD vi skulle göra utan bara att vi skulle göra något som vi gjorde när vi var mindre.


Ellinors perspektiv:

Jag snörade på mig mina USA converse och gick ut. Jag hade ingen aning om vart men det var så fint väder att jag ville ta mig ut. Jag gick mot parken. När jag kommit halvvägs fick jag ett sms.
'Hej ellipelli, jag är hemma från Irak i 3 månader nu, ska vi träffas någon dag och umgås? Mamma och William är här tills på måndag sen åker dom hem, om du vill träffa Will kan du ju komma' stod det och jag fick ett stort leende på läpparna.
Vincent, min kusin, var hemma från Irak. Han var som en storebror till mig. Han var alltid där när jag hade det som svårast och stöttade mig i alla lägen. Han hade varit med i armén nu i 2 år och vi har inte träffats på över 1 år. William som föddes för 1 år sen, var också min kusin som jag aldrig hade träffat eftersom dom inte bodde i London.
'Vince, är du seriös? Jag har längtat efter dig. Det är över 1 år!! Det är så mycket som har hänt. Jag vill absolut träffa lilla Will, går det bra på lördag?' skrev jag och skickade iväg.
Nu var jag lycklig, jag kunde kanske ta med mig Harry hem till Vincent så de fick träffas, jag tror de skulle komma rätt så bra överens eftersom Vince också var intresserad av musik och hade en fantastisk röst. När jag var mindre brukade vi sjunga tillsammans och han spelade till och med gitarr ena gången jag sjöng på avslutningen i skolan.

Mamma och pappa gillade aldrig att jag umgicks med Vince, dom tyckte han var överskattad och dum. Mamma och Diana, Vincents mamma, hade inte haft kontakt på 10 år. Dom ända gångerna jag fick träffa henne var när hon bodde kvar i London och jag var hemma och umgicks med Vince. Ibland önskade jag att Diana hade adopterat mig. Men nu var jag ju ensam och hade bara Harry, de andra killarna, Emelie och Alice. Det kändes jättebra att han var tillbaka. Undrar hur han ser ut. Sist jag såg honom. Hade han snaggat hår och var vältränad. Det fick ju återstå att se. Mobilen vibrerade igen.
'Lördag blir bra, längtar redan!' stod det och jag log.

Zayns perspektiv:

Det var tisdag, vi hade haft spelning igår. Där var sjukt mycket folk. Fullt av fans som ville ha foton och autografer. Jag ställde gärna upp på det. Jag älskade våra fans. De kallar sig själv Directioners vilket jag tycker är riktigt coolt. Där var många vackra tjejer men under tiden kunde jag bara tänka på hur mycket jag saknade Emelie. Jag visste att hon bara ville vara min vän, för det hade hon ju sagt, men jag ville något mer. Det är därför jag skickar gulliga sms till henne. Jag vet ju inte hur hon reagerar eftersom vi är så långt ifrån varann nu.

Jag slängde mig i soffan och sträckte mig efter fjärrkontrollen. Jag kollade snabbt på klockan. 09.12. Vi skulle vara på intervju om ungefär 2 timmar och jag var redan klar. Jag startade TVn. MTV visade Cribs så jag stannade på den kanalen. Det var någon basketspelare som visade runt i sitt hem. Sjukt sort och riktigt fint. Min mobil började ringa.

"Hallå?" svarade jag.
Jag hade inte kollat vem det var utan bara svarade.
"Hej" sa en glad tjejröst.
Det var Emelie och ett leende spred sig på mina läppar.
"Hej, läget?" frågade jag glatt.
"Jo det är väl bra, själv?" frågade hon.
"Bra, men jag saknar dig" sa jag men ångrade det direkt.
Via sms var det inte så farligt men när man pratade i telefon fick man en reaktion direkt. Jag knep ihop ögonen och väntade på hennes svar.
"Aww, jag saknar dig med Zayn" sa hon och jag blev lättad.
"Var det något särskiljt du ville?" frågade jag.
"Jo asså, ehhm... Ni kommer ju hem på fredag" sa hon lite nervöst.
"Ja?" sa jag glatt men ändå undrande.
"Kam vi typ gå och äta någonstans för att fira att du har kommit hem?" frågade hon och man hörde att hon var riktigt nervös.
Glädjen inom mig var obeskrivlig. Jag bara satt där och log. Men, hon kanske menade som kompis? Det måste hon väl ha menat, eftersom.. Eller?
"Asså du behöver inte om du inte vill" sa hon och jag märkte att jag inte hade svarat på länge utan hade suttit och funderat.
"Va? Jo, klart jag vill" sa jag glatt.
"Känn dig inte tvingad, du kanske vill träffa dom andra och sånt också" sa hon så snabbt jag jag knappt hängde med.
"Men jo, jag vill visst det gå ut och äta med dig" sa jag överlyckligt.
"Säker?" sa hon lite tyst.
"100%" sa jag och log för mig själv.
"EMELIE" hörde jag någon skrika i hennes bakgrund, samtidigt knackade det på min dörr.
"JA!" skrek hon tillbaka.
Jag tog mobilen från örat.
"Kom in!" skrek jag till den som hade knackat på dörren.
Niall och Liam kom in. Jag satte luren till örat igen.
"Ehh, Zayn jag måste lägga på nu, men vi ses på fredag, saknar dig" sa hon lite stressat.
"Saknar dig med" sa jag glatt.
"Hej då" sa hon.
"Hej då" sedan la vi på.
Jag var helt varm av det hon sa sist.

"Var det Emelie?" frågade Liam och flinade.
"Ja, hur visste du det?" frågade jag.
"Du sitter och ler som en idiot, det är inte så svårt att gissa" sa Niall som satte sig bredvid mig i soffan.
"Vadå det kunde väl ha varit min mamma?" sa jag och kollade förvånat på dom.
"Aha, så du är kär i din mamma" sa Liam och dom började skratta.
"Vadå kär?" sa jag oskyldigt.
"Ja, alla vet ju att du är kär i Emelie, Zayn" sa Niall och blinkade med ena ögat.
"Vi är bara vänner" sa jag samtidigt som jag rodnade.
"Yeah Right" sa Liam och log mot mig.
"Ja" sa jag konstaterande.
"Kolla mig i ögonen och säg att du inte gillar Emelie mer än som vän" sa Niall.
"Ää lägg av" sa jag och kollade bort.
"Det är det vi menar" sa Liam och skrattade.
Jag orkade inte säga emot så jag tog kontrollen och skruvade upp TVn istället.


Nialls perspektiv:

Vi bestämde oss för att spela FIFA och Zayn mötte Liam i första. Jag passade på att skicka ett sms till Alice.
'Hej sötisen, saknar dig, ses på fredag' skrev jag och tryckte på skicka.
"Hälsa henne från mig" sa Liam medan han var inne i spelet.
"Vadå?" sa jag.
"Alice" sa han.
"Hur visste du det?" sa jag och skrattade lite.
"Jag känner er, jag vet hur ni funkar" sa han bara.
"Jag ska hälsa" sa jag och skakade på huvudet.
"Från mig med" sa Zayn.
"Visst" sa jag och log.
Någon minut senare vibrerade mobilen bredvid mig. Jag log medans jag öppnade smset.
'Hej snygging, längtar jättemycket till på fredag. Förresten kommer Daniel imorgon så vi ska ut i skogen med pappa på torsdag.. Vad ska du göra på söndag? Älskar dig' det där sista fick mig att le större än vad jag redan gjorde.
'Va trevligt, inget speciellt, hur så? Älskar dig med' skickade jag tillbaka.
Liam vann matchen och det var min tur att möta honom. Precis när vi skulle starta spelet kom Harry och Louis in.
"Där är sjukt mycket paparazzi utanför, det räckte att vi gick ut från Louis rum så stod där säkert 10 stycken, så vi tänkte gömma oss här med er" sa Harry och log sitt stora leende.
Dom slog sig ner i soffan och Harry snodde kontrollen från mig.
"Jag skulle ju spela" sa jag och slog honom löst på armen.
"Du får köra nästa" sa han och skrattade.
"Okej" sa jag bara, jag var inte så sugen på att spela spel längre.
Jag tog min mobil och såg att Alice hade svarat.
'Mina föräldrar ville att du skulle komma och äta middag hemma hos oss' stod det och jag kände hur jag blev varm inombords.
Jag hade bara träffat hennes föräldrar i max 5 minuter per gång så det skulle bli riktigt kul att få lära känna dom bättre.



________________________________________
Förlåt att det inte har kommit nytt men har haft fullt upp med konserter och fotboll hela helgen och så, men här har ni ett litet iallafall hoppas det blir bra :) //K<3

Jag ville bara försvinna. Mitt huvud kändes tungt. Jag tig min mobil och försökte ringa honom ännu en gång men inget svar då heller. Jag kände hur mina tårar började komma, hur skulle det gå om Harry var sur på mig när vi skulle uppträda och göra intervjuer. Jag blundade och kände helt plötsligt hur trött jag blev. Ögonlocken föll ner över ögonen och så var jag i en annan värld.

Jag vaknade av att det knackade hårt på dörren. Jag orkade inte resa mig, det behövde jag inte heller eftersom några sekunder senare kom Niall in i rummet.
"Vad händer?" frågade han och stängde dörren efter sig.
"Vadå?" sa jag och gäspade.
"Du sa att du skulle komma tillbaka, och jag ser på dig att du har gråtit, vad har hänt?" frågade han samtidigt som han satte sig på sidan av sängen.
"Harry är sur på mig" sa jag och suckade.
"Har du pratat med honom?" frågade Niall.
"Nej, han svarar ju inte mig" sa jag.
"Vänta" sa Niall och tog upp sin mobil ur byxfickan.
Han knappade lite på den innan han satte din intill sitt öra. Han hade den mot örat länge.
"Han svarar inte jag heller" sa Niall och kollade förvånat på mig.
"Han brukar ju alltid svara, det är det jag menar" sa jag och suckade ännu en gång.
"Det är lite märkligt" sa han fundersamt.

Klockan gick och det blev dags för att äta middag. Niall bestämde att vi alla skulle äta på resturang. Vi ringde och beställde bord. När jag hade lagt på bokningen la jag mobilen i fickan. Jag tog på mig min jacka och mina skor. Då började min mobil ringa. Jag kollade på skärmen. Det var Harry. Jag beredde mig för en utskällning men svarade ändå rätt så glatt.
"Hallå?"
"Hey Lou" sa Harry han verkade också glad.
"Varför svarade du inte innan?" sa jag.
"Asså, jag la ifrån mig mobilen när jag var och duschade sen så har jag inte haft den förren nu när jag ska åka" sa han och det kändes som en sten föll från mitt hjärta.
"Aha okej, så du är inte sur på mig?" frågade jag försiktigt.
"Sur? Nej, absolut inte" sa han.
"Va bra, när kommer du då?" frågade jag honom.
"Jag sitter på flyget nu, är framme om typ en timme" sa han.
"Okej, vi ses då" sa jag glatt.
"Det gör vi" sa han och vi la på.
Vilken lättnad.


Alice perspektiv:

Jag låg i soffan och kollade på tv. Mamma stod i köket och lagade mat medan pappa satt uppe på sitt kontor. Allt kändes som vanligt. Jag zappade mellan kanalerna och stannade på MTV som visade musikvideor. Efter några minuter ropade mamma från köket att det var mat.

Jag reste mig långsamt upp och släpade mig själv till köket. Pappa kom nerspringandes från trappen och satte sig på sin plats som var mitt emot mig. Jag tog upp mat på tallriken och mina föräldrar gjorde detsamma.
"Så Alice, hur mår Niall?" frågade pappa.
"Jo han mår bra" sa jag och log.
Niall hade bara träffat mina föräldrar i dörröppningen när han hade varit här och hämtat mig inget mer.
"Kan du inte bjuda hit honom så vi får lära känna honom lite bättre?" sa pappa.
Mitt leende blev större.
"Jo det är klart" sa jag.
"Men ska vi ta nästa vecka eller? På fredagen?" sa han och log mot mig.
"Men de kommer hem på fredag, så går det bra på söndag istället?" frågade jag.
"Visst" sa han.
Min mobil som låg bredvid mig på bordet började vibrera. Det kom upp en bild på Daniel. Jag hade tagit den bilden när han var här, han gjorde en rolig grimas och det fick mig att le.
"Jag ska bara svara" sa jag till mamma och pappa som kollade undrande på mig.
Jag reste mig från bordet och gick in i vardagsrummet.

"Heeej Daniel" sa jag glatt.
"Hej min Alice" sa han minst lika glatt.
"Hur är det?" frågade jag.
"Det är riktigt bra, jag är klar med exakt allt man ska vara klar med i nian så jag slutade idag. Jag kommer till London redan på onsdag" sa han och jag gjorde ett litet glädjetjut.
"Det är ju skitbra" sa jag.
"Ja men det var bara det jag skulle säga, måste packa nu" sa han.
"Okej, Hejdå min Daniel" sa jag.
"Hejdå gullis" sa han och vi la på.

Han var en riktigt bra vän, ända sen han åkte hem till Sverige hade vi pratat varje dag. Han berättade hur han hade det i skolan och jag berättade hur jag hade det. Det kändes inte som vi hade varit ifrån varann de 10 åren.

Jag gick tillbaka till köket. Mamma och pappa kollade på mig.
"Det var Daniel" sa jag och log.
"Aha, hur är det med honom?" frågade mamma.
"Det är bra, han kommer redan på onsdag" sa jag och log.
"Det är ju jättekul " sa hon och log tillbaka.
"Men vad sägs om att hitta på något på torsdag med honom då? Som vi brukade göra när Tony levde?" sa pappa och kollade nyfiket på mig.
"Ja det hade varit jättekul" sa jag.
"Men prata med honom så kan vi ju kanske åka till skogen eller något" sa pappa.
Jag nickade och började hugga in på min mat som låg orörd på tallriken.

Allt kändes så bra nu. Pappa och jag hade bra kontakt och vi skulle dessutom göra saker som vi gjorde när jag var liten. Niall skulle komma hit vilket kändes extra bra och Daniel skulle flytta hit. Kunde det bli bättre? Jag det tyckte inte jag heller.

Harrys perspektiv:

Jag vaknade upp vid Ellinors sida. Allt kändes som vanligt. Jag hade saknat henne ofattbart mycket. Att inte kunna krama henne när jag ville var det värsta. Men jag hade ju Louis. Men det var ju inte samma sak. Ellinor hade inte vaknat inu så jag reste mig sakta från sängen för att inte väcka henne. Jag smög ut från rummet. Jag kollade på klockan som var 10.23. Jag skulle ju tillbaka till killarna idag. Mitt leende försvann för en liten stund men sen kom jag på att jag skulle hem på fredag igen.

Jag gick in i köket. Jag bestämde mig för att göra pannkakor tills Ellinor vaknade. Jag tog fram alla ingredienser och började göra smeten. När jag hade lagt på förta smeten på stekjärnet kom Ellinor ner för trappan. Jag kollade på henne. Hon log stort.
"Jaha, jag som trodde jag skulle överraska dig med frukost på sängen" sa jag och låtsades vara lite ledsen.
"Nej, men jag kan göra pannkakorna så kan du ta det lugnt" sa hon.
"Absolut inte, du kommer ju bränna dom" sa jag och skrattade.
"Jag är ju bäst på att göra pannkakor" sa hon och kom för att ge mig en kram.
"Sorry gumman men jag kan tyvärr inte hålla med dig" sa jag och kramade henne hårdare.
"Kan vi inte hjälpas åt då?" frågade hon.
"Jo du kan ju hälla upp smet i stekpannan" sa jag och det gick hon med på.

Vi klarade oss rätt så bra tillsammans, även om jag gjorde det mesta. Vi hade gjort hälften av smeten och ingen hade blivit bränd.
"Du Harry?" sa Ellinor plötsligt.
Hon lät rätt allvarlig så jag slutade stirra på pannkakan jag höll på att gör och vände blicken upp mot henne. Jag såg hur hon höll upp sina händer. Jag förstör inte vad hon gjorde innan mitt huvud var fullt med pannkakssmet. Hon skrattade så mycket att hon nästan inte fick någon luft.
"Nu är det krig" sa jag och doppade mina fingrar i smeten innan jag la min hand mot hennes kind.
"Det är det verkligen" sa hon och kastade mer smet på mig.
Vi hade krig med smeten som var kvar. Det slutade med att båda var helt kladdiga.
"Vad är det som luktar" frågade Ellinor och rynkade på näsan.
"Oh nej, pannkakan!!" skrek jag och sprang till spisen.
Jag tog upp pannkakan som var helt svart. Jag hörde hur Ellinor började skratta bakom mig.
"Du som var så bra på detta" sa hon och fick ett av sina söta skrattanfall.
"Det är ju dit fel" sa jag och skrattade med henne
"Skyll på mig bara" sa hon.
"Du har lite smet där" sa jag och pekade på hennes ansikte.
"Kan du ta bort det?" frågade hon och log.
"Med glädje" sa jag.
Jag la min hand mot hennes kind och kletade in smeten ännu mer.
"Men Harry!" sa hon.
"Vänta, du har lite där också" sa jag och lutade mig fram för att kyssa henne på läpparna.
Vi avslutade kyssen och hon log.
"Du har också lite" sa hon och gav mig en till kyss.

Vi satte oss vid matbordet och började hugga in pannkakor. Vi var fortfarande kladdiga med smet överallt men bi brydde oss inte.
"Den som äter minst pannkakor får käka den brända" sa Ellinor.
"Visst, börja, NU!" sa jag och tryckte in en pannkaka i munnen.
Ellinor gjorde detsamma, vi åt pannkaka efter pannkaka.
"Jag kan inte mer!" sa Ellinor och kollade på mig med ett leende på läpparna.
"Inte jag heller" sa jag.
"Hur många klarade du?" frågade hon mig.
"Fyra" sa jag och log stolt.
"Jag klarade fem, in your face, dags att äta bränd pannkaka" sa hon och sprang för att hämta pannkakan som låg på diskbänken.
"Meeeen, måste jag?" frågade jag när hon la den brända pannkakan på min tallrik.
"Ohh ja" sa hon och flinade.
Jag tog upp pannkakan och luktade på den. Usch. Jag tog en liten tugga. Den var inte god om man säger så men jag höll mitt tal och åt upp hela.

Vi började göra rent på golvet och skåpsluckorna som hade fullt av smet på sig efter vårt lilla krig. Ellinor började sedan skölja av våra tallrikar och ställa in dom i diskmaskinen.
"Jag går och duschar" sa kg och log mot henne.
"Gör du så" sa hon och log tillbaka.


Louis perspektiv:

Vi satt i soffan inne på Zayns rum och spelade FIFA. Liam och Niall spelade nu efter att jag hade vunnit över Zayn. Jag kände mig dum som var så taskig mot Harry igår, jag visste ju att han aldrig skulle göra något sånt.
"Jag kommer snart" sa jag till dom andra och reste mig upp.
Jag gick ut från Zayns hotellrum och in på mitt som låg precis bredvid. Jag tog upp min mobil ur byxfickan och satte mig på sängen. Jag tog fram Harrys nummer och tryckte på 'ring'. Flera signaler gick fram men ingen svarade. Det var som jag trodde, han var sur på mig nu, det var därför han inte hade hört av sig till mig. Jag kände en klump i halsen. Jag ville inte vara ovän med Harry. Det var som att jag skulle bli ovän med en av mina 4 bröder. Jag provade att ringa igen, nej inget svar den gången heller. Jag la mig ner i sängen med kudden över huvudet. Vad hade jag gjort.

Liams perspektiv:

När jag vaknade på morgonen lös solen in genom hotellfönstret. Jag kollade snabbt på klockan och såg att den var 09.48. Jag reste mig snabbt och gick in för att duscha. När jag var klar kollade jag på mobilen. Inget roligt hade hänt på twitter så jag bestämde mig för att tweeta.
'God morgon, hur mår ni?' skrev jag.
Efter bara några sekunder hade jag många mentions. Jag svarade några fans sedan ringade min mobil.

"Hallå?" svarade jag.
"Tjena Liam, det är Louis. Jag tänkte sticka och käka frukost någonstans, ska du med?" frågade han glatt.
"Ja klart, ska inte Niall och Zayn med?" frågade jag.
"Nej dom sover inu, de hade tydligen varit uppe länge" sa han.
"Okej, vi ses nere i lobbyn om 5" sa jag.
"Ja de gör vi, hej" sa han och vi la på.
Jag skyndade mig att ta min jacka sedan gick jag ut från rummet och låste dörren efter mig. När jag kom ner till lobbyn stod Louis redan där. Vi gick ut från hotellet och in på närmsta fik.

På fiket var det ganska dött, inte en människa satt och åt där, dom ända som var där var personalen som sken upp när vi steg in.
"Hej och välkomna till café Conner" sa den blonda tjejen som stod i kassan.
"Vad får det lov att vara?" frågade hon.
"Jag tar en te och en macka tack" sa Louis och tjejen gav honom det han bad om.
"Jag tar samma" sa jag och log mot henne.
Vi betalade våra saker och fick sedan för att sätta oss. Det var ju inte så svårt att hitta lediga bord men vi tog ändå ett i hörnet ifall det skulle komma en massa folk. Louis började prata om att han kände sig dum för att han hade varit så taskig mot Harry dagen innan.

Mitt i samtalet öppnades dörren till caféet. Jag kollade dit, Louis kunde inte se eftersom han satt med ryggen emot. En svart hårig tjej gick in. Hon kollade inte ens mot oss utan gick direkt till disken där den blonda tjejen stod.
"Hej Kaira" sa den svart håriga tjejen lite ledset till den blonda.
"Hej Cat" sa hon.
"Kan du fatta att jag åker tillbaka till London på fredag? Jag vill inte, jag vill ju stanna här med dig" sa hon.
"Jag vill också att du stannar" svarade den blonda tjejen som då hette Kaira.
"Men sånt är livet" sa hon och suckade.
"Liam hallå?" sa Louis plötsligt.
"Va?" sa jag.
Den svart håriga tjejen vände sin blick mot oss och kollade rakt in i mina ögon. Det var då jag förstod att jag hade stirrat på henne. Jag kollade snabbt ner i bordet och blev varm om kinderna.

Louis började skratta lite sen började han prata igen. Jag hängde knappt med i vad han snackade om för att jag fick koncentrera mig på att inte kolla upp på tjejen som antagligen hette Cat. Hon satt och drack sin kaffe hon hade beställt, jag sneglade upp på henne ibland. Louis mobil ringde.
"Hallå?" svarade han.
Nu när jag inte behövde lyssna på vad han pratade om kollade jag upp för att se henne. Jag studerade henne, hon var lite lik min gamla flickvän, hon som lämnade mig för en annan kille. Men Cat hade gröna ögon det hade inte mitt ex. Jag kollade en rätt så lång stund innan den Kaira sa något till Cat och hon vände sitt huvud för att kolla på mig. Jag gjorde samma sak som innan, kollade ner i bordet. Varför kollade jag ens på henne? Det räckte väl att jag lyssnade på vad dom pratade om. Hon hade gullig röst.

"Det var Zayn, han sa att om vi ville kunde vi komma till hans rum och spela FIFA när vi var klara" sa Louis när han hade lagt på.
"Okej, är vi klara nu eller?" frågade jag eftersom jag inte ville skämma ut mig mer än vad jag redan hade gjort på detta caféet.
"Ja det är vi väl" sa Louis och började resa sig upp.
Jag gjorde detsamma och tog på mig jackan som jag hade hängt på ryggstödet av stolen. Vi började gå mot utgången.
"Tack så mycket" sa Louis och vände sig mot tjejen i kassan.
"Ehh, förlåt men skulle jag kunna få era autografer?" frågade Kaira lite blygt.
"Visst" sa Louis.
Jag såg att Cat himlade med ögonen.
"Va pinsam du är Kaira" sa Cat och skrattade.
"Men vadå, dom är ju från One Direction" sa hon.
"Jo, du har sagt det nu ända sendan jag kom hit" sa Cat och Kaira gav henne en ond blick.
Jag skrattade lite för mig själv. Jag såg att Louis gjorde detsamma. Kaira tog fram papper och penna. Louis tog det och började skriva sin signatur. Jag kunde inte hjälpa att kolla upp mot Cat under tiden. Hon mötte min blick och log. Jag log tillbaka, hennes leende var också sött. Louis gav mig pappret och pennan så att jag också fick skriva min signatur.
"Tack så jättemycket, det betyder verkligen mycket" sa Kaira
"Ingen fara" sa Louis och log.
"Hejdå" sa hon samtidigt som jag öppnade dörren.
"Hejdå" svarade jag och Louis i kör.

"Så det var den svart håriga tjejen du stirrade på? Jag visste att det var någon" sa Louis när vi kom ut på gatan.
"Va? Nej?" sa jag och försökte spela förvirrad.
"Liam, jag är inte dum. Men hon var rätt så söt" sa han och log mot mig.



___________________________________________
Detta var rätt så kort och tråkigt, men orkar inte skriva mer. Har nationella imorgon så det kommer ett lite roligare imorgon.

Emelies perspektiv:

När Ellinor gick ut för att prata med Harry förklarade Alice för mig vad han hade sagt till henne. Alice tvekade lite för hon trodde aldrig han skulle göra något sådant. Jag kände inte Harry så bra men jag tyckte ändå inte det verkade som han. När Niall ringade blev hon övertygad och ringde till Ellinor direkt. Nu satt vi alla i soffan.

Vi hade satt på en ny film. Jag sneglade mot Ellinor och Harry. Ellinor låg i Harrys famn. Jag ville också ligga i någons famn. Jag hade aldrig haft en pojkvän, det var så svårt att lita på folk. Det var nog den ända anledningen jag hade. Visst, där var killar som hade frågat om vi skulle på dejt men jag vågade aldrig svara ja eftersom jag inte kunde lita på dom. Eller jag gav dom vän aldrig en riktig chans om man säger så. Det var inte förrän nu som jag kanske kunde lita på någon. Zayn, han hade ju varit hemma hos mig några gånger och han verkade ju komma komma överens med mina föräldrar, framförallt min pappa.

Jag log åt tanken, pappa brukade alltför fråga när Zayn skulle komma nästa gång och Casper lika så. Men vi var ju bara vänner, jag började gilla honom mer än som vän men det skulle jag aldrig erkänna. Han kunde ju inte gilla en sådan tjej som mig. Inte när han hade miljoner fans som sprang efter honom varje dag, där fanns ju så många tjejer som var vackrare än mig.
Eftertexterna började rulla på TVn och alla började sträcka på sig lite.
"Hur länge ska du stanna Harry?" frågade Ellinor och kollade upp på honom.
"Imorn kväll" sa han och log.
Jag kollade menande på Alice som fattade vad jag menade.
"Vi ska nog gå nu, men vi kan ju höras imorgon Ellinor" sa Alice och reste sig från soffan.
"Men skulle inte du sova här" sa Ellinor.
"Nej, ni ska få vara ifred" sa hon och log mot dom.
Jag reste mig också upp. Jag gick fram och gav Ellinor en kram, jag tvekade lite men gav tillslut en kram till Harry också.

Vi gick ut från huset.
"Ska vi följa varann halva vägen?" frågade Alice.
"Jadå" sa jag och log mot henne.
Vi bodde ändå ganska nära varann. Det var bara att vi gick åt varsitt håll för att komma till våra hus.
"Jag saknar Niall" sa Alice plötsligt.
"Det förstår jag men det är inte så lång tid kvar tills de kommer hem" sa jag för att muntra upp henne.
"Ja men när jag såg Ellinor och Harry kändes det precis som om min halva saknades medan hon hade sin precis sidan om sig" sa hon och kollade ner i marken.
"Du kanske ska ringa honom när du kommer hem?" sa jag.
"Ja det ska jag, måste få höra hans röst innan jag går och lägger mig" sa hon och log.

Vi kom till stället där vi gick skilda vägar. Vi kramade om varann och började gå. Jag hade bara några 100 meter att gå så det kändes bra eftersom jag var trött. När jag steg in i huset var det bara tänt i vardagsrummet. Jag gick sakta in och såg att pappa låg i soffan och halvsov.
"Hej!" sa jag högt för att han skulle vakna till.
"Va? Ehh? Hej?" sa han och kollade på mig.
"Vad kollar du på?" frågade jag och satte mig bredvid honom.
"Gamla avsnitt utav X-factor, din kille, han sjunger rätt bra" sa pappa och log mot mig.
"Pappa, han är inte min kille! Vi är bara vänner" sa jag lite irriterat.
"Okej, förlåt, men det verkar som mer, just sayin'" sa han för att försöka verka cool.
"Pappa, prata inte så" sa jag och skrattade.
"Vadå? Tycker du inte jag är cool" sa han och började kittla mig.
Jag skrattade så mycket att jag höll på att dö. När han slutade suckade han.
"Nej, nu ska jag gå och lägga mig, god natt, och dröm om Zayn" sa han och flinade samtidigt som han reste sig från soffan.
"Pappa" sa jag och skrattade lite.

Jag zappade lite på TVn men hittade inget roligt så jag bestämde mig för att sova jag med. Jag gick till mitt rum och satte på mig min pyjamas. Efter det gick jag till badrummet för att ta bort sminket och borsta tänderna. När jag la mig i sängen tänkte jag på Zayn. Han kunde väl inte gilla mig? Frågor snurrade runt i min hjärna tills de avbröts utav mobilen som vibrerade. Jag sträckte mig efter den och kollade vad det var. Ett nytt meddelande från Zayn. Ett leende spred sig på mina läppar. Jag drog fingret längs skärmen och mitt leende blev större ju mer jag läste.
'Hej, hörde att du var hos Ellinor idag, hoppas du hade kul!! Förlåt om jag väcker dig men ville bara säga god natt, saknar dig, vi ses på fredag sötnos' stod det.
Jag läste det om och om igen. Jag kunde inte hjälpa det men jag var verkligen kär.

Nialls perspektiv:

Jag gick in i rummet alla de andra killarna satt i. Jag fattade faktiskt inte att Harry kunde göra så mot Ellinor. Han hade. Ju sagt att han älskade henne och det verkade ju så på honom också. Jag skulle aldrig göra något sånt mot Alice och det var inte likt Harry heller.
"Jag har pratat med Harry" sa jag samtidigt som jag satte mig i soffan.
Alla blickar vändes mot mig, vi hade sagt att vi inte skulle prata med honom men jag kunde ju inte bara stäng honom ute. De andra kunde inte det heller, det visste jag. De kollade på mig med nyfikna blickar.
"Vad sa han?" frågade Louis som var lite orolig.
"Han är i London" sa jag.
Deras ögon blev större.
"Vad gör han där, vi har ju spelning i övermorgon" sa Zayn.
"Han skulle hälsa på Ellinor" sa jag.
"Men borde inte hon vara jättesur på honom?" sa Liam.
"Det verkade inte som om Harry fattade vad jag menade när jag sa att hon skulle vara sur på honom för det" sa jag lite eftertänksamt.

Vi hade suttit och pratat om det rätt så länge. Han kanske inte hade gjort det. Han talade kanske sanning.
"Jag får se bilden igen" sa Liam och tog mobilen ur Louis händer.
Han studerade bilden noga och länge.
"Jag kom på en sak" sa han och alla blickar vändes mot honom igen.
"Det kan vara, ni vet sån där PhotoShop" sa han och kollade på oss.
"Hur ser du det?" frågade Zayn.
"Om man kollar riktigt noga kan man se att en liten del av Harrys näsa är borta" sa han och vi skickade runt Louis mobil för att se vad han menade.
Han hade rätt. Det var PhotoShop. Att vi inte hade tänkt på det tidigare.
"Ska vi ringa till honom?" frågade jag.
"Vi väntat lite" sa Zayn och vi nickade.


Ellinors perspektiv:

Vem var det som knackade, Alice hade inte släppt in någon utan gick ut istället. Vem kunde det vara. Emelie kollade lika förvånat mot dörren som jag. Vi slutade bry oss och började kolla på filmen som rullade istället. Jag kunde inte riktigt koncentrera mig efter det som hade hänt med Harry. Jag försökte spela lugn medan Emelie och Alice var här men på insidan var jag förstörd. Det var ju vid ett sånt här läge jag verkligen behövde Harry på riktigt.

Jag hörde hur Alice kom in igen. Hon verkade lite nervös och orolig i blicken när hon kollade på mig.
"Elli" sa hon.
"Ja?" svarade jag och försökte låta glad.
"Ehh.. Harry står här utanför" sa hon och jag kände hur de började värka i hjärtat.
Egentligen ville jag bara springa ut dit och krama honom men sen kom jag på vad han hade gjort mot mig.
"Vad gör han här?" frågade jag och kände att tårarna började komma.
"Gå ut och prata med honom, jag lovar att det kommer ordna sig" sa hon och gick fram till mig för att ge mig en varm kram.
Vad gjorde han här? Varför kom han nu, det var ju en vecka kvar tills de egentligen skulle komma hem.

Jag velade lite om jag skulle gå ut eller inte. Tillsist bestämde jag mig för att det inte kunde bli värre än vad det redan var så reste mig från soffan och började gå mot hallen. Jag tog min jacka och mina skor. Jag ville inte bara stå där utan det kändes bättre att prata under tiden man gick. Jag brydde mig inte om jag hade Harrys alldeles förstora pyjamasbyxor på mig. Jag öppnade långsamt dörren och där stod han. Med tårfyllda, röda ögon. Det högg till i hjärtat att se honom så, men det var ju han som hade gjort fel. När jag kom ut kollade han på mig.
"Kan jag bara få ge dig en kram?" sa han med gråt i rösten.
Jag kunde inte motstå honom, jag hade saknat honom så mycket att jag ville krama honom åtminstone lika mycket. Jag nickade. Hans armar lades mot min rygg och hans huvud la han på min axel. Jag kände hur min jacka blev blöt, han grät. Det gjorde jag också. Jag glömde bort allt som hade hänt och fokuserade bara på Harry, han var här, han stod precis framför mig. Han kramade mig hårt och länge. När han släppte mig kom jag ihåg igen, han kunde ju inte tro att allt var bra nu. Han hade kysst en annan tjej.
"Jag kan förklara" sa han precis som om han hade hört mina tankar.
"Jag hoppas verkligen det" sa jag och grät lite mer.
"Ska vi gå medan jag pratar?" frågade han.
Jag nickade bara och vi började röra på oss.

"Jag har inte gjort något, jag lovar" sa han.
"Harry, jag har sett bilden" sa jag och kollade på honom.
"Det har jag också, det är PhotoShop" sa han och stannade.
Vi hade inte kommit så långt. Jag kollade honom rakt in i ögonen. De var fortfarande lite röda efter att han hade gråtit, men hans ögon talade sanning.
"Vill du att jag ska tro på det?" sa jag och försökte hålla tillbaka tårarna.
"Ja, jag lovar, jag skulle aldrig göra så mot dig" sa han och kollade djupt in i mina ögon.
Precis när jag skulle svara ringade min mobil. Jag tog upp den ur jackfickan. Det var Alice, jag var tvungen att svara, det kanske hade hänt något.
"Hallå?" varade jag.
"Ellinor, Niall ringde, Harry talar sanning, det är PhotoShop" sa hon.
"Hur vet du det?" sa jag och kollade på Harry som stirrade frågande på mig.
"Niall ljuger aldrig för mig" sa hon.
"Tack Alice" sa jag och la på.
Ett ärende spred sig på mina läppar, Alice skulle aldrig ljuga för mig, inte Harry heller. Hur kunde jag tvivla på honom. Medan mitt leende blev större kollade Harry mer frågande på mig. Jag slängde mig i hans famn. Jag kände hur hans armar åkte upp till min rygg. Han skrattade av glädje. Han drog mig bakåt för att kunna kolla in i mina ögon.
"Jag skulle aldrig göra så mot den jag älskar mest i världen" sa han och jag log.
Han lutade sig fram och kysste mig på läpparna. Gud va jag hade saknat dom. Jag drog mina fingrar i hans lockiga hår. Denna kyssen kunde jag nog sätta på första plats av alla gånger vi hade kysst varann. Han avslutade kyssen.
"Snygga byxor förresten" sa han och flinade.

Harrys perspektiv:

Vadå? Vad hade jag gjort? Det ända Louis sa innan han la på vad att jag hade strulat till det. Vad menade han med det? Jag satt på flyget. Vi hade ingen spelning imorgon och jag längtade efter Ellinor så mycket att jag hade bestämt mig för att flyga hem, just bara för att träffa henne, sen flyga tillbaka igen. Det var så mycket jag saknade henne, visst det var bara en vecka tills turnén var slut men jag orkade inte vänta. Jag hade försökt få tag i killarna ända sen han bara la på sådär men ingen svarar. Jag skulle vara i London om cirka 20 minuter.

Jag tog upp mobilen ur fickan och slog in Zayns nummer. Inget svar. Det gjorde ont i mig att de inte ens ville svara. De kanske kunde förklara vad som var fel. Jag hade väl inte gjort något mot dom? Eller?

Jag började tänka efter. Jag tänkte och tänkte. Jag kunde inte komma på något. Jag började istället tänka på hur Ellinor skulle reagera när jag kom hem, hade hon saknat mig lika mycket som jag hade saknat henne? Jag ville bara ha henne i min famn och känna hennes mjuka läppar mot mina.

"Planet är påväg att landa, var snälla spänn fast era säkerhetsbälte" sa en röst i högtalarna.
Jag gjorde som de sa och knäppte på mig bältet. Jag fick lite ont i öronen när vi åkte neråt. När jag gick ut från planet började jag tänka igen. Oj, jag hade ju inte sagt till killarna att jag åkte till London. Var det därför de var sura? Hade dom fått reda på det? Det var ju typ en impuls sak. Det var ju bara jag som visste. Jag behövde ju inte ha någonting med mig eftersom jag hade kläder där hemma. När jag kom ut vid parkeringen på flygplatsen kom det fram några fans som ville ha bilder och foton.
"Var är dom andra?"
"Ska inte du vara på turnén?"
Sådana frågor flög i luften och ju fler fansen blev desto svårare var det att höra. När de flesta började gå ifrån viftade jag till mig en taxi och hoppade in. Jag sa adressen och bilen började rulla.

Min mobil ringde.
"Hey, var är du?" det var Niall.
"Vadå? Vet ni inte det?" sa jag förvånat eftersom jag var 100 % säker på att det var orsaken till att dom var sura.
"Ehh, nej?" sa Niall.
"Jag är i London, är det inte därför ni är sura på mig?" frågade jag.
"Va? London vad gör du där?" sa han med tyst röst.
"Jag ska hälsa på Ellinor" sa jag och log lite.
"Men hon kommer ju vara sjukt sur på dig, eller har du pratat med henne?" frågade han med allvarlig röst.
Varför skulle hon vara sur på mig, hade jag gjort henne något?
"Vadå sur?" sa jag förvirrat.
"Vem var den andra blonda tjejen du kysste? Ni är ju över hela internet nu" sa han med lite surare ton i rösten.
"Va? Jag har inte kysst någon annan, så skulle jag aldrig göra!!" nästan skrek jag.
"Det kanske du ska säga till Ellinor" sa han och la på.
Så det var därför dom var sura? För att jag hade kysst någon annan? Det hade jag inte gjort, var det någon som visste vad jag hade gjort så var det väl jag. Jag skulle aldrig göra så mot någon jag älskade. Jag gick snabbt in på twitter och såg bilden. Vem var den personen? Jag hade aldrig sett henne förr. Taxin stannade. Jag kände hur nervös jag helt plötsligt blev när jag kollade in mot huset och såg att det lös. Jag betalade chauffören och hoppade ut. Jag vände blicken till bilden igen. Då slog det mig, det var PhotoShop. Jag hade sätt folk göra det förr. Hon skulle inte tro mig, hon hatade säkert mig nu. Det skulle jag göra. Jag gick sakta mot dörren. Jag knackade försiktigt. Även om jag bodde där kändes det inte rätt att bara gå in.

Jag hörde steg inifrån. Jag blev mer nervös. Dörren öppnades sakta. Det var Alice. Hon kollade på mig med stora ögon. Hon släppte inte in mig utan ställde sig ute med mig och stängde dörren bakom sig.
"Vad har du gjort? Vad gör du här?" sa hon argt.
"Ett. Jag har inte gjort något. Två. Jag är här för att träffa Ellinor" sa jag och kollade på henne.
"Men jag är säker på att hon inte vill träffa dig. Vadå inte gjort något?" sa hon irriterat.
"Bilden, det är PhotoShop, ni vet att jag aldrig skulle göra så mot henne, kan ni inte bara tro mig" sa jag och kände hur mina ögon blev fuktiga.
"Hon skar sig med ett rakblad, jag hoppas verkligen du talar sanning nu Harry" sa hon och såg allvarligt på mig.
Hade hon skurit sig med ett rakblad? Nej, så fick det inte gå till, jag kände hur det högg till i hjärtat, det var mitt fel. Även om jag inte hade gjort något så hade jag fått tjejen jag älskade att skada sig själv.
"Kan jag inte bara få prata med henne?" sa jag och nu började jag gråta på riktigt.
"Jag ska hämta henne" sa hon och gick in.

Alice perspektiv:

Jag var taggad inför ikväll. Det skulle bli så kul. Jag, Ellinor och Emelie. Så bra asså. Jag hade redan packat ner några filmer som kunde se. Armbandet jag hade fått av Niall innan han åkte iväg satt fast runt min handled. Han var så gullig och hade gjort det själv. Jag gillade det, jag ville inte ha något dyrt armband utan jag hade hellre ett sånt här som han hade gett mig. Jag log för mig själv när jag tänkte på honom. Det var bara en vecka kvar. En vecka sen skulle jag vara i armarna på min älskade Niall igen. Jag saknade honom riktigt mycket under denna tiden men man skulle ju tänka positivt nu.

Min mobil ringade. Det var Emelie.
"Hej, ska vi mötas på vägen?" frågade hon.
"Ja det kan vi, jag ska dra till pizzerian nu, vi kan ju mötas där" sa jag och log även fast hon inte såg det.
"Ja det blir bra, ses snart då" sa hon med glad röst.
Vi la på och jag började ta på mig mina ytterkläder.

Jag gick ut och låste dörren efter mig. Ingen av mina föräldrar var hemma eftersom de var hos en kompis över helgen. Ända sedan den dagen Daniel var och hälsade på hemma hos oss för 2 månader sen hade pappa börjat prata med mig mer. När Daniel var hemma hos oss blev pappa glad, gladare än jag någonsin sett honom.
"Du är så lik Tony" hade han sagt till Daniel.
Jag mådde faktiskt bra av att vara hemma nu. Mina föräldrar brydde sig mer om mig och jag kunde prata med dom. Jag längtade tills Daniel skulle flytta hit. Han skulle få gå ut skolan tidigare och flytta hit redan nästa månad.

Jag klev in på pizzerian och kollade snabbt på klockan som hängde på väggen. Jag skulle vara hemma hos Ellinor om 20 minuter. Jag gick snabbt fram och beställde pizzorna. Det skulle ta 10 minuter. Emelie kom in till pizzerian och hennes leende var så stort att det fick mig att le lika stort.
"Hej!" sa hon och kramade mig.
"Hej!" sa jag och vi släppte varann.
"Hur är det?" sa hon.
"Bra, saknar Niall bara, själv?" sa jag och log.
"Det är bra" sa hon.
"Har du pratat något med Zayn?" frågade jag henne.
"Ja vi har smsat lite och så" sa hon.
"Okej, ni är ihop va?" sa jag och flinade.
"Va? Nej vi är bara vänner, vem har sagt det?" sa hon förvirrat.
"Nej det bara verkar som om ni kommer så bra överens och så" sa jag och flinade igen.
"Men nej, det är inget" sa hon konstaterande och log.
"Okej" sa jag.

Pizzorna blev klara och vi började gå mot Ellinor. Jag och Emelie pratade om att vi skulle åka tillsammans till flygplatsen på fredag och möta killarna. Jag tyckte det lät som en bra idé. När vi var utanför Ellinors hus, eller ja killarnas hus skrattade vi åt något Emelie nyss hade sagt. Jag ringde på dörrklockan och väntade på att hon skulle komma och öppna. Vi stod där ett tag innan jag ringde på klockan igen. Där var ingen som öppnade så jag kände på handtaget. Där var öppet och vi gick in.
"HALLÅ?!" skrek jag men fick inget svar.
Vi ställde pizzorna på bordet i köket. Jag gick upp för trappan medan Emelie letade där nere efter henne. Jag öppnade dörren till Harrys och Ellinors rum men hon var inte där, jag gick vidare till Liams men ingen där heller. Jag kollade in i det sista rummet. Nej, ingen där heller. Jag kom och tänka på toaletten. Jag sprang snabbt dit och öppnade. Där satt hon på golvet. Hennes ögon var svarta av all mascara som hade runnit och det rann blod från hennes arm. Jag kollade skräckslaget på henne.
"ELLI!! Vad har hänt?" skrek jag.
Hon kollade upp på mig, hennes ögon var helt röda.
"Han älskar inte mig" sa hon mellan snyftningarna.
"Vadå? Vem? Harry?" sa jag med panik i rösten.
Emelie hade hört mig skrika så hon kom in i badrummet och sjönk ner bredvid mig på golvet.
"Ja, han har ju en annan nu!" sa hon och gav mig sin mobil.
Jag kollade på bilden och blev arg. Hur kund han göra så mot henne. Hon hade aldrig gjort honom något. Varför? Jag kollade runt på golvet och såg ett rakblad. Jag tog snabbt tag i Ellinors arm för att se hur djupt såret var. Hon hade inte riktigt vågat trycka till så det var bara lite på ytan. Vilken tur.
"Du får inte göra så!!" sa jag och kramade om henne.
"Hur kommer det bli nu? Varför har han inte sagt det direkt bara? Varför har ingen annan av killarna sagt något?" sa hon med lite lugnare röst nu än innan.
"Vet du vad vi gör? Vi går ner, käkar pizza, kollar filmer och sen tar vi reda på mer, okej?" sa jag och försökte få henne på bättre tankar.
Hon nickade och vi gick ner för att börja äta våra pizzor. Inget skulle få förstöra denna kvällen, inte ens Harry.

Ellinors perspektiv:

Jag satt och kollade ut. Det hade börjar bli vår. Gräset blev grönare och vädret var varmare. Jag hade inte träffat Harry på över 2 månader. 2 jävla månader. Jag kände en tår rinna ner för min kind. Det var inget ovanligt, ända sen första dagen han och de andra killarna hade åkt på sin turné hade jag suttit här vid fönstret, varje dag och fällt en tår eller två. I början var det inte så farligt eftersom jag hela tiden tänkte att det inte var så länge men nu vardet svårare. 2 månader är en lång tid och att vara helt ensam i deras hus kändes bara fel och fick mig att sakna dom ännu mer. Alice hade sovit här några gånger men hon var ju tvungen att gå i skolan. Jag hade hoppat av skolan och sökt jobb men inte fått något. Det fick mig att kännas ännu värre eftersom jag inte kunde betala hyran. Jag hade varit hemma några gånger för att se om mamma och pappa hade kommit hem men där var helt släckt och alla blommor i fönstren var döda. Visst, jag pratade med Harry nästan varje dag men det var ju inte samma sak. De skulle vara borta en vecka till men det kändes som ett år.

Jag väcktes ur mina ledsna tankar nät min mobil ringde. Det stod Alice på skärmen. Jag blev genast lite gladare och svarade.
"Hej!!" nästan skrek jag.
"Hej det är Alice!" sa hon tillbaka och skrattade lite.
"Jag undrade en sak?" fortsatte hon.
"Ja?" sa jag nyfiket.
"Ikväll? Skulle vi inte kunna typ ha en filmkväll och kanske sova över?" frågade hon glatt.
"Klart!!" sa jag och blev ännu gladare än vad jag var tidigare.
"Men jag tar med pizza, kommer vid 6" sa hon.
"Okej, ses sen då" sa jag och vi la på.

Jag började städa lite och fixade fram varma filtar, letade fram ett par av Harrys pyjamasbyxor och en av hans slitna tröjor. När jag hade gjort allt det loggade jag in på Facebook. Jag såg att Emelie var online. Hon och jag hade pratat lite över Facebook och sms sedan första gången vi träffades hon var verkligen snäll. Jag klickade upp vår konversation och skrev:
'Hej, vill du komma på filmkväll idag? Klockan 6 hemma hos "mig"!!? Skulle varit kul om du kom"
Efter bara några sekunder såg jag att hon började skriva på ett svar.
"Klart, har inget bättre för mig en fredagskväll som denna xD kommer vid 6 då" skrev hon och jag log.
Jag tog snabbt min mobil och skickade till Alice att hon skulle köpa med en till pizza. Jag visste att denna kvällen skulle bli lyckad. Alice hade också haft lite kontakt med Emelie så vi kände varann ändå lite.

Jag loggade ut från Facebook och in på twitter. Som vanligt var där en massa hat. Jag hade vant mig vid det nu. Men där var också en massa snälla saker och jag log. Tänk att alla kan ha så många olika åsikter om någon de inte kände. Jag gick och kollade vad som trendade. Jag blev genast nedstämd och började gråta när jag såg vad som stod först. #HarryStylesKissingAnotherGirl.


Zayns perspektiv:

Det kändes ändå bra på något sätt att jag och Emelie hade bestämt att vi skulle vara vänner, iallafall nu när vi var på turné. Vi skulle hem om en vecka och jag skulle gå direkt till henne. Att vara ifrån henne var svårare än jag trodde. Även om vi inte var tillsammans än så saknade jag henne dödsmycket.

Jag satte mig i soffan bredvid Liam.
"Ska vi spela eller?" frågade han och syftade på PS3 spelet som var framför oss.
Jag satte på spelet som var ett bilspel och vi började köra. Mitt under spelet klev Louis in i rummet.
"Har ni sett Harry?" frågade han med lite irriterad röst.
"Nej, vadådå?" frågade Liam och stoppade spelet.
"Vad fan har han gjort?" sa Louis denna gången märktes det tydligt att han var arg.
"Vaad?" sa jag och vi kollade nyfiket på honom.
"Har har kysst en tjej, som inte är Ellinor" sa han och la betoning på inte.
"Vadå? Vem?" frågade Liam och kollade förvånat på Louis.
"Vad vet jag? En annan blond tjej" sa han och sträckte fram sin mobil mot mig och Liam.
Vi såg Harry stå med en tjej och kyssa henne på munnen. Vi kollade förvånat på varann. Niall kom in i rummet.
"Tjena, läget?" sa han glatt.
"Har du sett Harry" sa Liam irriterat och vi kollade på Niall med seriös blick.
Han blev lite osäker och kollade frågande på oss.
"Nej, såg honom innan men det var ju ett tag sen. Vadådå?" frågade han också.
Vi gav honom mobilen och han var lika förvånad som oss. Louis slog Harrys nummer och efter några sekunder svarade han. Louis satte på högtalare.
"Harry" svarade han.
"Du har strulat till det riktigt mycket, bro" sa Louis irriterat.

Ellinors perspektiv:

Jag vaknade till lukten av pannkakor. Jag kollade bredvid mig men Harry var inte där. Jag reste mig upp och kollade ut genom fönstret. Ännu en solig dag. Jag gick ut från rummet och ner för trappan. Nät jag kom ut i köket stod, mycket riktigt, där stod Harry och gjorde pannkakor.

Han hörde inte att jag kom ner eftersom han hade radion på. Han visslade med i låten som spelades och dansade lite. Jag log för mig själv och smög upp bakom honom. Jag la mina armar runt honom.
"AHHHH!" skrek han och jag fick ett skrattanfall.
"Jaha det var bara du" sa han och skrattade med mig.
Efter mitt lilla skrattanfall drog han in mig i en riktig kram och kysste mig. Jag var så lycklig.
"Du kanske vill gå och klä på dig vanliga kläder, alla kommer hit" sa han och log mot mig.
"Vem är alla?" sa jag och log tillbaka.
"Niall, Liam, Alice och han där Daniel.. Sen är Louis och Zayn iväg och hämtar en tjej som heter Emelie, Zayns kompis" sa han.
"Jaha men då ska jag gå och göra mig klar" sa jag och började gå ut från rummet.
"Vänta!!" sa Harry.
Jag vände mig om och där stod han, han gav mig en till kyss och log sedan sitt gulliga leende.
"Var bara tvungen" sa han och bara skrattade medan jag gick upp gör trappan.

Jag hoppade in i duschen och stod där en rätt lång stund. När jag kom ut tog jag på mina svarta jeans och min blåa skjorta med ett vitt linne under. Jag hade varken träffat Daniel eller Emelie innan så det skulle bli spännande. Jag torkade mitt blonda hår med fönen och plattade det lite. Jag hörde hur dörren dör nere stängdes och jag gick ner. Jag såg Niall och Liam stå och ta av sig skorna. Jag kollade runt men såg inte någon annan.
"Var är dom andra?" frågade jag Niall.
"Dom kommer" sa han glatt och i nästa sekund öppnades ytterdörren.
Jag såg Alice komma med ett stort leende, bakom henne såg jag en normallång kille med brunt hår. Jag log och gick fram mot dom. Jag kramade Alice och sedan sträckte jag ut min hand mot killen.
"Hej, jag heter Ellinor" sa jag och han tog min hand.
"Daniel" sa han och log.

Vi gick ut i köket för att vänta på de andra. Harry och Daniel hälsade på varann och sedan var pratet igång. Alla kom bra överens och Daniel verkade som en riktigt snäll och trevlig kille. Mitt i ett skrattanfall kom dom andra in i köket. Louis hade som vanligt sitt söta leende på läpparna och Zayn likadant. Bredvid Zayn stod en blond tjej och log lite osäkert. Alla gick fram mot dom.
"Harry" sa Harry och sträckte fram sin hand mot henne.
"Liam"
"Niall"
"Alice"
"Daniel" alla skakade hand med henne.
Till sist var det min tur. Hon verkade fortfarande lite nervös och jag upptäckte att Zayn sakta tog hennes hand. Inte så att någon annan kunde se det. Jag sträckte fram min hand och log stort mot henne.
"Jag är Ellinor" sa jag.
"Emelie" sa hon och besvarade mitt leende.
"Kan vi inte äta nu?" sa Niall bakom mig och vi alla började skratta.

Jag satte mig bredvid Harry som tog min hand. Jag log mot honom och han log tillbaka. Niall började ta upp pannkakor på sin tallrik och vi andra gjorde detsamma. Daniel berättade att han skulle flytta hit till London och Zayn berättad hur Emelie och han träffades. Medan alla skratta över att deras vänskap hade börjat på grund av en penna ringde Louis mobil.
"Jag kommer snart" sa han och gick iväg.
Det verkade viktigt eftersom han blev allvarlig. Alla satt och väntade spänt. Ingen vågade riktigt säga något utan vi satt tysta för att försöka höra vad Louis sa.

När han kom tillbaka hade han världens största leende på läpparna.
"Louis, vem var det??!!" sa Harry nyfiket.
"Ni kommer inte att tro det!!" skrek han.
Alla kollade nyfiket på honom.
"Men säg vad det är då!" sa Niall.
"Vi ska på turné!" skrek han och alla kollade på honom men stors ögon.
"Seriöst??!!" skrek Liam.
De började skrika. Jag blev också glad men någonting inom mig gjorde ont. Då skulle jag inte kunna träffa Harry varje dag, inte kunna krama honom när jag ville, inte kunna sova bredvid honom. Jag hade ett leende på läpparna för deras skull men Harry märkte att jag ändå blev lite ledsen. Han drog mig närmare sig.
"Jag älskar dig" viskade han i mitt öra och jag visste att vi på något sätt skulle fixa detta.



_____________________________________________
Detta blir sista kapitlet på denna delen. Jag har bestämt att göra en Del 2, alltså en fortsättning. Hoppas det blir bra.. Kram //K<3

Liams perspektiv:

Jag vaknade till med ett ryck. Jag kollade mig förvirrat omkring. Vart var jag? Jag såg att Alice och Niall låg i andra delen av soffan som sov. Jag kollade bredvid mig. Där låg Daniel. Det gick långsamt upp för mig att det var hemma hos honom jag var. Jag sträckte mig efter min mobil som låg på bordet. Jag råkade slå i med handen och Daniel rörde sig lite på sig. Han öppnade ögonen och kollade förvånat på mig, efter det stängde han dom igen och återgick till att sova. Jag klickade på skärmen och det lös med stora siffror 1.47. Vad skulle jag göra skulle jag väcka dom andra eller skulle jag återgå till att sova. Jag kollade mot Niall och Alice igen, det såg inte skönt ut att sova sådär. Jag slog till Nialls ben och han rörde på sig. Det tog någon minut innan han öppnade ögonen.

"Var är jag?" frågade han förvirrat och kollade på mig med trött blick.
"Vi är hemma hos Daniel" sa jag och småskrattade.
"Vem är Daniel?" frågade han och gnuggade sig i ögonen.
"Daniel" sa jag och pekade på Daniel som fortfarande sov.
"Jaha, men... Vad är klockan?" sa han lite frågande.
"Tio i två" sa jag och kollade på honom.
"Ska vi väcka dom?" frågade han och kollade mot Alice och sedan Daniel.

Efter många om och men så bestämde vi oss för att väcka dom. Jag puttade lite på Daniel som bara vände sig. Jag puttade lite hårdare.
"Mmmmm" sa han irriterat.
"Vi ska nig åka hem" sa jag och skrattade lite åt hans reaktion.
Han blev snabbt piggare och satte sig upp med ett ryck.
"Oj, förlåt, jag somnade och..." sa han.
"Det gjorde vi alla" sa jag och skrattade lite till.

Jag kollade mot Niall som försökte väcka Alice. Hon ville inte vakna utan slog bara bort hans hand.
"Prova att kittla henne under fötterna" sa Daniel till Niall.
Han gjorde som Daniel sa och i nästa sekund satt Alice rakt upp och skrattade. Det fick oss andra att skratta och våra skrattanfall varade i säkert 5 minuter och när alla hade lugnat ner sig sa Niall:
"Ska vi åka hem?"
"Om nu vill kan ni sova här, jag har många lediga rum" sa Daniel och log mot oss.
"Det hade varit schysst" sa jag.
"Kom så ska jag visa var ni kan sova" sa han och reste sig.
Han ledde oss upp för trappan.
"Här kan ni sova" sa han till Niall och Alice samtidigt som han öppnade en stor dörr.
"Du kan sova där" sa Daniel och pekade på den stora dörren mittemot.
"Tack" sa jag och gick mot dörren.

När jag öppnade tappade jag nästan hakan. Rummet var så stort, ett eget badrum och den största sängen jag hade sett. Jag stängde dörren efter mig och hoppade upp i den enorma sängen. Den var mjuk. Jag studerade rummet. Väggarna var målade i rött och svart. Där hängde en spegel vid utgången och toalettdörren var målad u svart färg. På dörren stod det med vita bokstäver 'Carpe Diem'. Om detta var så stort borde väl Nialls och Alice rum var lika stort. Jag bestämde mig för att smsa och fråga Niall.
'Är ert rum stort?' skrev jag och tog av mig min tröja för att det inte skulle bli för varmt.
Jag drog täcket över mig och kollade ut genom fönstret. Tänk ändå att jag levde min dröm. Det var inte alla som fick det, jag var lyckligt lottad. Min mobil vibrerade och jag kollade på Nialls svar.
'Skojar du, sjukt' stod det bara.
Jag log och stängde mina ögon.




____________________________________________
Rätt så tråkig men ändå något :)

Niall sa att han skulle köpa med sig pizza, han frågade om det gick bra att Liam följde med så att vi blev 4 istället. Jag och Daniel satt i köket och drack varsin kopp te.
"Hur är det med din pappa då?" frågade han mig.
"Bra, antar jag" svarade jag och kollade ut genom fönstret.
"Antar?" sa Daniel och kollade undrande på mig.
"Vi pratar inte så mycket längre, ända sedan Tony gick bort har vi inte haft något gemensamt och det ända vi säger till varann är hej och hejdå" sa jag och kollade ner i bordet.
"Kan jag få träffa honom?" frågade han.
"Ja, vi kan ju se imorn" sa jag och försökte le lite.
"Va bra" sa han och tog en klunk av sitt te.
"Men om du har ett hus här, varför har du inte sökt upp mig?" frågade jag och kollade på honom med stora ögon.
Nu verkade han lite nervös precis som om han inte visste vad han skulle svara på det.
"Vi köpte huset förra året och jag visste ju inte om du ville träffa mig, det hade gått så många år och jag ville inte förstöra om det hände något viktigt i ditt liv då" sa han.
"Men Daniel" sa jag och log stort mot honom.
"Ja?" sa han och kollade förvånat på mig.
"Varför tänker du alltid på andra istället för på dig själv?" skrattade jag fram.
"Vet inte?" sa han och log.
"Du har ju inte förändrats alls" sa jag och kom på att under denna timmen vi hade pratat verkade det som om allt var likadant som det var för 10 år sedan.
"Inte du heller, förutom att du har pojkvän då" sa han och skrattade.

Efter ännu en timme ringde det på dörren. Daniel gick för att öppna. Det var Niall och Liam. Jag sprang ut i hallen och gav Niall en stor kram. Även om vi sågs för bara några timmar sedan kändes det som dagar. Jag var påväg att krama Liam också men han hade pizzakartongerna i famnen. Jag tog tag i dom och gav dom till Niall. Jag kramade Liam snabbt som log.

Vi gick ut i köket och började äta. Det verkade gå rätt bra för alla petade jätte mycket och var glada.
"Ska du flytta hit eller, eftersom du har hus och sånt?" frågade Liam och log mot Daniel.
"Ja faktiskt, nu efter nian ska jag flytta hit. Jag hat fått jobb här till sommaren som fotograf" sa han och log tillbaka.
Jag kollade förvånat på honom, han hade inte berättat det för mig innan. När jag kollade på honom log han bara.
"Coolt, ska vi se film eller?" frågade Niall och alla nickade.

Vi gick in till vardagsrummet och startade filmen 'I am number four'. Niall satt men armen runt mig och jag hade mitt huvud mot hans axel. Liam och Daniel satt i den andra delen av soffan. Efter ungefär halva filmen kände jag hur mina ögonlock blev tunga. Jag sneglade mot Liam och Daniel som också höll på att somna, in nästa sekund blev allt svart och jag var i drömmarnas land.



_________________________________________________
En rätt så kort del. Jag har tänkt lite och denna novellen borde snart ta slut. Kanske ska jag börja på en del 2 eller så börjar jag helt enkelt på en helt ny. Vad tycker ni? :) // K<3

Alice perspektiv:

Taxibilen stannade utanför flygplatsen. Jag kollade snabbt på klockan, 16.54. Jag betalade och hoppade ut. Daniels flyg skulle landa om 6 minuter. Jag var rätt så nervös. Tänk så var han inte sig lik i sättet. Han kanske var helt annorlunda nu. Det hade ju gått ett antal år sen vi sågs sist. Jag hatade att vi inte höll kontakten, då skulle inte detta varit svårt.

Jag gick in om starbucks som låg på flygplatsen och köpte en vanilla latte. Jag gick till den gate han skulle komma ut och ställde mig väntade. Jag drack av mitt kaffe. Jag blev helt varm i kroppen, det var länge sen jag drack en latte. Efter jag hade stått där i några minuter började det strömma ut folk. Jag kollade förvirrat omkring för att hitta Daniel. Jag såg inte honom någonstans. Jag ställde mig lite längre åt sidan och tänkte vänta tills det lugnade sig. När det sista folket kom såg jag en lagom lång kille med brunt hår. Nu var jag mer nervös än innan. Han vände huvudet mot mig och mötte min blick. Jag kollade in i hans blå/gröna ögon. Ett leende spred sig på mina läppar och på hans också. Han gick med snabba steg mot mig. Han sa inget utan bara släppte sina väskor och drog in mig i en stor varm kram. När an kramade mig kändes det som om han aldrig hade lämnat utan känslan var som om vi stod här, på samma ställe vi stod på när han skulle åka hem till Sverige för 10 år sedan.

"Det är verkligen du" sa han med tårar i ögonen.
"Ja, och det är verkligen du" sa jag och skrattade lite.
"Tänk att det har gått 10 år" sa han och kollade på mig från topp till tå.
Jag gjorde detsamma på honom. Han såg faktiskt helt okej ut.
"Rätt så sjukt" sa jag.
"Ska vi åka hem till mitt hus eller?" sa han och log.
"Ja är det långt eller?" frågade jag och skrattade till.
"Nej, vi kan ta taxi det tar inte lång tid" sa han.

Vi haffade en taxi när vi kom ut. Han sa adressen till chauffören och bilen började rulla.
"Så hur går det med kärleken då?" frågade han och skrattade.
"Helt okej, själv?" sa jag skämtsamt.
"Åt helvete" sa han och fortsatte skratta.
"Har du kille då?" frågade han sen.
"Japp" sa jag och tänkte på hur fantastiskt jag hade det.
"Vad heter han?" frågade han.
"Niall" sa jag och log.
"Niall? Vad mer? Jag kanske känner honom" sa han och kollade nyfiket på mig.
"Niall Horan" sa jag.
Hans ögon blev större. Han öppnade sin mun lite men stängde den igen.
"Niall Horan från One Direction?" sa han förvånat.
"Ja han ja" sa jag och skrattade åt hans reaktion.
"Det är rätt coolt" sa han och kollade ut genom fönstret.
"Så du känner till dom?" frågade jag.
"Menar du, jag lyssnar på dom jämt, man vågar ju inte säga det till någon för då tror dom att man är gay men dom är sjukt bra" sa han och fick mig att le.

Taxin stannade utanför ett stort vitt hus. Vi hoppade ur taxin. Vi gick upp för infarten och mot dörren. Han öppnade. Jag kollade in och såg hur stort det var. Jag stod med öppen mun och Daniel bara skrattade.
"Ska vi äta någon nu eller vi ska vänta?" sa han och tog av sig sin jacka.
"Niall vill träffa dig så vi kan väl vänta tills dess? Han kan nog köpa med mat" sa jag och log tillbaka.
"Ska Niall komma hit? Hem till mig? Är du seriös?" sa han och hoppade runt.
Han sa det med tjejröst så jag förstod att han skämtade.
"Haha, jag kan ringa honom nu, vilken tid?" frågade jag och tog upp min mobil från fickan.
"2 timmar?" sa han frågande.
"Det blir perfekt" sa jag och slog Nialls nummer.

Okej, det kommer inget nytt idag för jag är jättetrött nu och orkar inte skriva. Det kommer ett imorn iallafall :)


Alla tankar går ut till Zayn och alla i hans familj!!<3 Stay strong Zayn, love you<3